Ett riktigt gott nytt år önskar jag alla med min gästkrönika från tidningen Allt om Vin nr 1 2016 som jag skrev i november. Jag sitter på Babette och har precis tryckt i mig en pizza. Det första jag ätit på hela dagen. Det är lördagskväll, klockan är efter 22. Jag sitter i baren och tittar på när min vän Lina jobbar i köket. Stjärnan som lyser upp mitt liv. Fram tills igår visste jag exakt vad jag skulle skriva om. Jag ville såga alla hobbykritiker, eller åtminstone föra en diskussion kring det, och få fram min åsikt. Jag har jobbat inom restaurangbranschen i snart 10 år och det senaste året har jag tillhört Sveriges elitstyrka i teamet på en tvåstjärnig krog. Jag har varit i en miljö där 50-best och Guide Michelin är det viktigaste som finns, där varenda gäst lägger upp bilder under sitt besök på Instagram. Idag är det fritt för vemsomhelst att recensera sitt krogbesök. Det är bara att skriva på social media. Och det görs flitigt, framförallt när folk är missnöjda. Mer sällan skrivs det om fantastiska upplevelser. Jag ville ta upp att jag tycker vi kan låta de riktiga krogrecensenterna sköta sitt jobb. Ta bara en titt på Idol. Sätter man en fotograf i juryn för att komma med åsikter angående deltagarna? Nej, det är proffs inom sin yrkesgrupp. De kan sin bransch. Precis som inspektörerna för Guide Michelin kan krogar. De gör hundratals restaurangbesök årligen. Men just idag känns ämnet fånigt att ta upp. Det är lördagskväll. Igår var det fredag den 13 november. Ett datum fransmännen aldrig kommer att glömma. Precis som amerikanarna aldrig glömmer 11 september. Världen har drabbats av ännu ett terrordåd. Ämnet jag hade tänkt skriva om känns plötsligt oviktigt.
Jag tar en snabb granskande blick omkring mig i lokalen. Och där har vi det, fenomenet jag aldrig slutar häpnas över: mobiltelefonerna. Folk är ute på stan för att träffa sina vänner och ändå kan de inte släppa ifrån sig sin käraste ägodel. Spelar ingen roll om det är i en bar, bistro eller på en stjärnkrog. Man ska checka in och visa var man befinner sig, lägga upp bilder, kolla flödet och skriva med vännerna man ska möta upp senare. Värst är det nog ändå på finkrogarna. Allt ska dokumenteras: hur besticken ligger, vinet man dricker och varenda maträtt ska fotograferas. Annars glömmer man bort vad man har upplevt. Jag har sett flertalet par som inte pratar med varandra under en hel middag. De sitter med sina telefoner. Visst, jag kan förstå att man vill ha något foto från kvällen som minne. Men någonstans glöms syftet bort varför man är på restaurangen från allra första början. För det är väl ändå för att umgås, fira någons födelsedag, prata om livet och njuta av stunden? Att vara närvarande i nuet. När hemskheter drabbar oss känns det mer relevant än någonsin.
På en tidigare arbetsplats hade vi många större sällskap. En kväll hade jag en kvinna som var på restaurangen för att äta middag med sitt tjejgäng som inte hade setts på länge. När alla hade beställt något att dricka sa hon till sina vänner: ”Nu tar alla fram sina telefoner, stänger av ljudet och lägger dem i en hög i mitten utav bordet. Den som rör sin telefon först innan vi är redo att betala ikväll får stå hela notan.” Hon fick klagomål till en början, men när kvällen led mot sitt slut var tjejerna så glada över att för första gången på länge verkligen ha lyssnat och deltagit ordentligt i samtalen kring bordet. Denna kväll skulle de sent komma att glömma. Om jag fick en skön känsla utav andra större sällskap kunde jag ibland föreslå att de skulle leka en lek. När gästerna gick kunde jag tackas för att jag fick dem att lägga ifrån sig telefonerna och att de äntligen umgåtts på riktigt.
Mitt nyårslöfte är att låta den lilla tekniska prylen ligga kvar i jackfickan när jag delar på en flaska champagne med min man, Lina, eller någon annan också för den delen. Att vara närvarande i stunden är viktigare än vilken bild som helst. Låt oss umgås på riktigt 2016. God jul och gott nytt år!