Och så plötsligt går allt i ultrarapid. 45 till 35. Jag åkte hem från öjn igår. Snabbt beslut efter ett mindre bra telefonsamtal. (Jag åker såklart tillbaka ner alldeles snart, när jag har landat i tankarna.) Ibland går livet lite extra fort. Som igår. Känns inte riktigt som att jag hinner med. Jag läser mitt egna gamla inlägg för att påminna mig om livet vi lever. Det här inlägget om min mans sjukdom. Och så vill jag återigen utbilda världen om vad som finns. Men jag vet en tjej som gör det så mycket bättre än mig. Hon här nedan, Mary Frey, som även hon lever med sjukdomen Cystisk Fibros.
https://youtu.be/llrxGuU5o5c
Jag önskar att jag kunde göra mer. Bota hela världen. Typ. Men allt jag kan göra är att finnas för min man som är den största kämpen jag vet. Mitt livs största förebild. (Förutom när han ska vara obstinat och gå på egna dieter och sånt. Fenomenet sker oftast när jag befinner mig på annan ort.)
Från det ena till det andra. Ingen som har följt Sex & the City genom åren kan ha missat renoveringen av Carrie Bradshaw´s lägenhet. Den blå färgen har tydligen ett namn: Electric Blue. Tompa tvingades se den första långfilmen för flera år sedan och då satte sig lägenheten tydligen på näthinnan. Det har varit ett evigt tjat om den där färgen. 
Inte trodde jag att mitt eget vardagsrum skulle vara Electric Blue efter två veckor på Furillen... (Ja, jag vet att färgen inte ser likadan ut på bilderna. Men självklart är det olika ljus och bildkvalité.) Ana min förvåning när jag öppnande ytterdörren igår och klev in i en ny lägenhet. Jag trodde aldrig att han skulle våga göra om hemma utan min vetskap. Ack så fel jag hade... 
Han här nedan, mannen med tummen mitt i handen, han rockar min värld. 