Jag måste dela med mig av en text som jag fick läsa igår innan den idag publicerades på Årets Kocks sida. Min kollega och nära vän Lina Ahlin tilldelades ju Karin Franssons Mentorspris 2016 den 11:e februari i år. Datumet är lätt att minnas då jag fick gå på galamiddag finklädd på min födelsedag.
Nedan är Linas egna tankar kring priset hon tilldelats.
Foto: Per Erik Berglund/Årets Kock
Det var med skakiga ben som jag tog mig förbi folkmassan och upp på den scen där mitt namn bara sekunder tidigare ropats ut. Chockad, överrumplad, lycklig. Tacksam. På en scen tillsammans med tre kvinnliga kockar som jag hyser stor respekt för fick jag ta emot Karin Franssons Mentorspris 2016 och i kroppen pirrade glädjen och stoltheten. Helt plötsligt fick jag mikrofonen i min hand och därpå den klassiska frågan – Hur känns det? Jag minns knappt vad jag svarade mer än att jag var glad – och att det var en välbehövlig klapp på axeln.
Med lite tid och reflektion känner jag mig, om möjligt, mer hedrad över priset. Det talas mycket om hur kvinnor är underrepresenterade i vår bransch och hur männen är de som kniper de flesta positionerna i de professionella köken. Jag menar på att det inte alls är så illa som diskussioner och rubriker pekar mot. Vi kvinnor är en tydlig minoritet i köken men jag anser ändå att jag omringas av flertalet duktiga, ambitiösa kvinnliga kollegor i branschen som förtjänade detta pris minst lika väl som jag. Vad som dock är otroligt viktigt är att ha kollegor runtom en som lyfter och pushar, som ger plats och utrymme. Jag tror att det är en stor anledning till varför just jag fick Karin Franssons Mentorspris 2016 – för mina kollegors, både på arbetsplatsen och i branschen, välviljan att lyfta fram min passion och kompetens.
Mitt beslut att bli kock var ett beslut baserat på passion och vilja som mognade fram under mina sena tonår. Jag tillhör en av de som inte gick restauranglinjen på gymnasiet utan min kärlek till mat växte fram och gick från att vara ett genuint intresse till ett yrke – en identitet. Jag valde den väg som jag ville gå och jag tror att detta har gjort mig väldigt bred i min yrkesroll som kock och som kollega.
På Agrikultur, där jag arbetar, har vi valt att satsa på en hållbar arbetsmiljö. Vi har stängt på helger, får betalt för all övertid och vill på något vis slå hål på bilden av att det är tufft med långa arbetsdagar och överdrivet slit. Sistnämnda är en förlegad bild av branschen som jag tror avskräcker snarare än attraherar unga, hungriga tjejer och killar i branschen. Arbetsplatsen man jobbar på ska ha villkor som man själv står för och som man vill spegla sig igenom. För mig blev det än mer viktigt efter Karin Franssons Mentorspris – min arbetsplats måste spegla den bild av branschen som jag vill lyfta fram och som jag tror håller. För det ÄR viktigt att hålla, att orka och inte ta ut sig i tidig ålder.
Jag skulle beskriva min matfilosofi som väldigt samtida utan att för den skull vända ryggen till historien. För mig är det viktigt att vi tar med oss äldre generationens kunskap in i den fantastiska era vi befinner oss i idag där intresset för mat och måltid är mer centralt än någonsin. En önskan inför framtiden är att vi alla som jobbar i branschen lär oss tänka framåt – inte pengar, inte för sekunden utan för framtiden. Vi som arbetar med mat måste ta vårt ansvar utåt och inspirera våra gäster, vänner och familjer till att göra sunda råvaruval som tar hänsyn till vår natur och framtid.
Till de som vill växa i branschen vill jag pusha för att hitta egna utmaningar i livet, andra intressen eller frågor som driver en framåt. Se något större än att bara ta sin bräda och kniv och köra på varje dag. Det är lätt att gå vilse i det myller av sociala medier, tävlingar, stjärnor och prestige som branschen till många delar består av idag och jag tror att många gör fel i att aldrig stanna upp och se på varför man egentligen gör det man gör. Jobbar man för sin arbetsgivare, för sitt CV eller för sitt hjärta? Jag har lovat mig själv att alltid jobba för mitt hjärta och ta beslut som gör mig lycklig. Karin Franssons Mentorspris var ett uppvaknande för mig och ett bevis på att man kan vara något mer än bara kock – en förebild och någon att se upp till. Jag tänker, har tänkt, vänt och vridit, funderat, förundrats och förvånats över vår bransch. Låtit mig överrumplats, överväldigats och överraskats. Under hela min yrkesverksamma karriär så har jag REFLEKTERAT otroligt mycket över det jag gör. När jag behöver få en dos av vett och ren och skär kärlek tänker jag på min farmor och hennes matlagning. Den var genuin, lagad med kärlek och hon njöt när vi åt av det hon serverade. För i grund och botten är det ju vad vår bransch handlar om – att förena människor i njutsamma stunder.
Texten är skriven av Lina Ahlin och är publicerad hos aretskock.se