restaurang

En ny stjärna på gång

På Svartlösavägen 52 i Älvsjö ligger en rykande het stjärna där Daniel Höglander och Niclas Jönsson har sitt mäktiga högsäte. Jag har sagt till mig själv att så länge jag själv arbetar på restauranggolvet kommer jag aldrig att recensera andra krogar. Men det här är absolut ingen recension. Det är en hyllning och uppmaning till alla att besöka krogen med stort K. Jag vet inte om det är jag som är extra kräsen. Helt ärligt tror jag bara att jag är något yrkesskadad, som alla inom sina egna områden. Jag uppskattar god mat, härliga viner samt varm och hjärtlig service. Men det var längesedan jag blev imponerad på riktigt. Det var längesedan jag kunde luta mig tillbaka och bara åka med, utan att undersöka ner på detaljnivå hur de arbetar på just denna restaurang.

Om du inte har besökt Aloë redan, boka in ditt besök genast. På en gång. Pronto!IMG_3331.JPG Vårsallad & kycklingdressing.

Vad jag särskilt föll för var att det var tryck i smakerna. Inget mesande utan man vågar ta i med kryddor och sälta. Det finns ingen riktig röd tråd genom menyn, åtminstone ingen nämnare som jag kunde tänka på. Men det gör absolut ingenting. Det är härligt att kastas runt i olika delar av världen när det görs makalöst bra. IMG_3325.JPG.jpegKrogen har en vinlista där man lätt hittar godbitar. Emidio Pepe är en favorit hos mig som jag inte kunde låta bli att beställa. Likaså gör Sandhi viner lätta att klunka i sig. Jag och mitt sällskap hade marinerat oss i champagne innan middagen så två flaskor på fyra personer räckte alldeles utmärkt. Ett vinpaket är trevligt, men för min egen del oftast alldeles för mycket vin. 

Servisen svävar runt i matsalen med stolthet och den rätta humorn som ibland krävs för att kunna hantera gästerna på rätt sätt. Det gör de galant.

När jag besöker en krog är det bästa betyget från mitt håll att jag går därifrån med ett leende på läpparna och känslan av att här skulle jag kunna tänka mig att arbeta. 

(Filip och Joel, oroa er inte. Jag kommer nog att bli en inventarier på Agrikultur.)

Aloë: TACK FÖR DANSEN! Ni är riktigt bra. Jag förväntar mig ett stjärnregn över er i framtiden. 

Vill du veta vad som serveras så får du faktiskt ta och boka dig en stol för mina ord kommer inte att göra maten rättvis.

Nollprocentigt

Wow. Vilken vecka det har varit. Jag har lite svårt att smälta att jag igår syntes i rutan inför nästan 700.000 tittare. Det var nervöst, läskigt, pirrigt och så fantastiskt kul på samma gång. Den största anledningen till att jag tackade ja till att vara med framför kameran var för att jag fick prata om något jag tycker är extra roligt och framförallt viktigt: alkoholfritt. För mig är det en självklarhet att de alkoholfria alternativen på krogen ska hålla samma kvalité som vinet. För mig är det självklart att man som sommelier tar de alkoholfria alternativen på allvar. Gokväll drink.jpg Äpple, gurka, lime & koriander. 

När jag började jobba på restaurang för 10 år sedan var det i princip bara läsk eller apelsinjuice som erbjöds de gäster som inte ville ha vin eller öl. Och förbanne de vuxna gäster som valde att ta sig en tranbärsjuice till middagen istället för ett glas rött, de gästerna tjänade man ju inte en krona på. De ska minsann inte få samma bra service och uppmärksamhet. Jo, jag hade äldre kollegor som i princip vände dessa gäster ryggen. 

Jag kommer ihåg att jag som servitris kunde skämmas när jag läste upp de alkoholfria alternativen för gästerna. "Vi har Cola, Fanta, Sprite, apelsinjuice, äppeljuice och tranbärsjuice."  När den alkoholfria ölen hittade till restaurangerna kunde jag pusta ut litegrann. Äntligen en vuxen smak för chaufförerna, de gravida och de som helt enkelt inte vill få i sig alkohol. IMG_1166.JPG Verkstad hemma i köket. 

På en tidigare arbetsplats fanns det vinpaket som de flesta gäster valde att ta till sin meny. Ett alkoholfritt alternativ fanns också men det bestod endast av frukt- och juiceblandningar. Man dricker sig lätt mätt på juicer till en avsmakningsmeny. Jag bestämde mig för att skapa ett alkoholfritt dryckespaket som höll samma standard som vinpaketet. Jag la ner säkert 10 timmar i veckan på att utveckla recept, göra olika juicer, teer och bland annat en "punsch". Responsen från gästerna var helt fantastisk.

Min nuvarande arbetsplats har inget dryckespaket. Jag och min sommelierkollega kom tillsammans fram till att vi ville anamma den kontinentala dryckesfilosofin. Vi vill att våra gäster ska få dricka som i vinländerna: ta in en flaska vin du tycker om och njut av den genom hela middagen. På det viset får man uppleva hur vinet utvecklas i glaset och man kan fokusera på att ha trevligt med sitt sällskap istället för sjutton olika kombinationer av mat och dryck.

Häromveckan pratade jag länge med en gäst som var så glad för att vi hade valt att inte servera dryckespaket. Hon såg det från en vinkel jag inte riktigt har reflekterat på tidigare, men samtidigt upplevt så många gånger. Den okontrollerade fyllan. Flera restauranger som har paket toppar också upp glasen under kvällens gång. Ibland mer än en gång. Det innebär att om du har fått fem olika drycker så kan du ha hällt i dig en flaska själv eller likväl mycket mer än så. Det är väldigt svårt att kontrollera hur mycket man får i sig. På en finkrog med bra service får glasen inte stå tomma. På gott och ont. Som sommelier har jag ingen som helst aning om gästens historia gällande alkoholhantering. Samtalet med kvinnan denna kväll gav mig en rejäl tankeställare.

Jag älskar att göra egna drycker att servera gästerna. Problematiken när man skapar färska juicer är hållbarheten. Det är väldigt svårt att förutsäga hur mycket som kommer att gå åt och jag hatar att hälla ut dryck som blivit för gammal. Därför har olika safter och Kombucha blivit det som passar mig bäst i dagsläget. Drycker där hållbarheten är mycket längre. Men jag experimenterar ofta för att ha fler alternativ att erbjuda. IMG_3999.jpg Charcoal Lemonade.

När vi var i Dubai nu i julas testade jag på Charcoal Lemonade för första gången. Den här svarta lemonaden är helt enkelt en vanlig lemonad men med aktivt kol som extra krydda. Därav färgen.

Jag är ständigt på jakt efter alkoholfria drycker som håller samma standard som vin och öl. Utbudet av alkoholfri öl är väldigt bra. Jag har inte testat ett enda alkoholfritt vin som jag känner att jag kan servera en gäst. Mousserande viner däremot är bra. När det kommer till vinerna finns det så många andra bra alternativt så jag ser ingen som helst anledning till att dricka de alkoholfria vinerna. Vin är, enligt mig, just vin. Låt det få vara vin.

Om du inte vill dricka alkohol, välj istället drycker gjorda på härliga nordiska smaker som vinbär, blåbär, lingon eller tranbär där man kan få känna på sträveten från tanniner. Drick äpplen. Vi i Sverige är duktiga på äpplen. Både mousserande och stilla varianter.

Du behöver inte vara gravid eller köra bil för att välja nollprocentig dryck. Du som gäst kan kräva bättre sortiment än läsk och juice. Det är aldrig fult att välja alkoholfritt på krogen. 

Jag kan uppskatta en flaska champagne till middagen men kan också känna mig alldeles nöjd med min alternativa punsch till desserten. Ibland kan jag känna mig som en dålig sommelier för att jag fokuserar så mycket på det alkoholfria. Men vet du vad? Det gör inget. Det gör inget alls. För jag har hittat något jag brinner lite extra för.

Ps. Du vet väl att du kan maila mig om du behöver dryckestips inför helgen? Både med alkohol och utan. daniella@wineandculture.se

 

Lina Ahlin - min förebild

Jag måste dela med mig av en text som jag fick läsa igår innan den idag publicerades på Årets Kocks sida. Min kollega och nära vän Lina Ahlin tilldelades ju Karin Franssons Mentorspris 2016 den 11:e februari i år. Datumet är lätt att minnas då jag fick gå på galamiddag finklädd på min födelsedag. Nedan är Linas egna tankar kring priset hon tilldelats.Q1B8045.jpgFoto: Per Erik Berglund/Årets Kock


Det var med skakiga ben som jag tog mig förbi folkmassan och upp på den scen där mitt namn bara sekunder tidigare ropats ut. Chockad, överrumplad, lycklig. Tacksam. På en scen tillsammans med tre kvinnliga kockar som jag hyser stor respekt för fick jag ta emot Karin Franssons Mentorspris 2016 och i kroppen pirrade glädjen och stoltheten. Helt plötsligt fick jag mikrofonen i min hand och därpå den klassiska frågan – Hur känns det? Jag minns knappt vad jag svarade mer än att jag var glad – och att det var en välbehövlig klapp på axeln.

Med lite tid och reflektion känner jag mig, om möjligt, mer hedrad över priset. Det talas mycket om hur kvinnor är underrepresenterade i vår bransch och hur männen är de som kniper de flesta positionerna i de professionella köken. Jag menar på att det inte alls är så illa som diskussioner och rubriker pekar mot. Vi kvinnor är en tydlig minoritet i köken men jag anser ändå att jag omringas av flertalet duktiga, ambitiösa kvinnliga kollegor i branschen som förtjänade detta pris minst lika väl som jag. Vad som dock är otroligt viktigt är att ha kollegor runtom en som lyfter och pushar, som ger plats och utrymme. Jag tror att det är en stor anledning till varför just jag fick Karin Franssons Mentorspris 2016 – för mina kollegors, både på arbetsplatsen och i branschen, välviljan att lyfta fram min passion och kompetens.

Mitt beslut att bli kock var ett beslut baserat på passion och vilja som mognade fram under mina sena tonår. Jag tillhör en av de som inte gick restauranglinjen på gymnasiet utan min kärlek till mat växte fram och gick från att vara ett genuint intresse till ett yrke – en identitet. Jag valde den väg som jag ville gå och jag tror att detta har gjort mig väldigt bred i min yrkesroll som kock och som kollega.

På Agrikultur, där jag arbetar, har vi valt att satsa på en hållbar arbetsmiljö. Vi har stängt på helger, får betalt för all övertid och vill på något vis slå hål på bilden av att det är tufft med långa arbetsdagar och överdrivet slit. Sistnämnda är en förlegad bild av branschen som jag tror avskräcker snarare än attraherar unga, hungriga tjejer och killar i branschen. Arbetsplatsen man jobbar på ska ha villkor som man själv står för och som man vill spegla sig igenom. För mig blev det än mer viktigt efter Karin Franssons Mentorspris – min arbetsplats måste spegla den bild av branschen som jag vill lyfta fram och som jag tror håller. För det ÄR viktigt att hålla, att orka och inte ta ut sig i tidig ålder.

Jag skulle beskriva min matfilosofi som väldigt samtida utan att för den skull vända ryggen till historien. För mig är det viktigt att vi tar med oss äldre generationens kunskap in i den fantastiska era vi befinner oss i idag där intresset för mat och måltid är mer centralt än någonsin. En önskan inför framtiden är att vi alla som jobbar i branschen lär oss tänka framåt – inte pengar, inte för sekunden utan för framtiden. Vi som arbetar med mat måste ta vårt ansvar utåt och inspirera våra gäster, vänner och familjer till att göra sunda råvaruval som tar hänsyn till vår natur och framtid.

Till de som vill växa i branschen vill jag pusha för att hitta egna utmaningar i livet, andra intressen eller frågor som driver en framåt. Se något större än att bara ta sin bräda och kniv och köra på varje dag. Det är lätt att gå vilse i det myller av sociala medier, tävlingar, stjärnor och prestige som branschen till många delar består av idag och jag tror att många gör fel i att aldrig stanna upp och se på varför man egentligen gör det man gör. Jobbar man för sin arbetsgivare, för sitt CV eller för sitt hjärta? Jag har lovat mig själv att alltid jobba för mitt hjärta och ta beslut som gör mig lycklig. Karin Franssons Mentorspris var ett uppvaknande för mig och ett bevis på att man kan vara något mer än bara kock – en förebild och någon att se upp till. Jag tänker, har tänkt, vänt och vridit, funderat, förundrats och förvånats över vår bransch. Låtit mig överrumplats, överväldigats och överraskats. Under hela min yrkesverksamma karriär så har jag REFLEKTERAT otroligt mycket över det jag gör. När jag behöver få en dos av vett och ren och skär kärlek tänker jag på min farmor och hennes matlagning. Den var genuin, lagad med kärlek och hon njöt när vi åt av det hon serverade. För i grund och botten är det ju vad vår bransch handlar om – att förena människor i njutsamma stunder.


Texten är skriven av Lina Ahlin och är publicerad hos aretskock.se

Tre månader av lyckorus på Agrikultur

Nittio dagar har sprungit förbi snabbt som blixten. Att vi skulle känna oss varma i kläderna efter såhär kort tid kunde nog ingen ana. Åtminstone inte vi. Jag känner mig lyckligt lottad som får äran att arbeta med det jag brinner för på en mänsklig nivå. En nivå som gör att livet hinner ifatt. Och jag är så tacksam för de människor jag spenderar dagarna tillsammans med: Kock-Lina, Fille, Joel, Dessie och så han som ser till att jag lever livet till fullo, min stöttepelare och sommelierkollega Jon. Agrikultur kan vara den roligaste arbetsplats jag har haft. Även om mina år i Verbier är svåra att mäta sig med. Vad som gör det extra roligt att gå till jobbet är alla nöjda gäster. Det finns en kommentar som klår alla andra när det kommer till ris och ros:

Det här stället vill jag uppleva igen och återigen.

För det måste väl ändå vara målet som restauratör, att få gästerna att vilja komma tillbaka? Inget betyg eller någon recension kan slå återkommande själar. Och när det är folk från området, våra grannar, som kommer flera gånger måste man ändå le lite extra. Det är kul på riktigt.

Men bra betyg och fina recensioner ger självklart energi. Så jag måste bara dela med mig av flera fantastiska skriverier om oss sedan öppningen för tre månader sedan:

Eater - The 10 Hottest Restaurants in Stockholm Right Now, March 2016

SvD - 5 av 6 i Krogguiden: Smakmagi på lyxig minikrog

Metros Jonas Cramby - Förbannat gott, här vill man äta ofta

23 av 25 i DI Weekend - Elegans med en stor skopa kärlek

4 av 5 i DN - Opretentiös pärla med hög ambition

Taffel.se Lisa Förare Winbladh

Vår vän Olive Hummer besökte oss också.

Vill du läsa mer om min arbetsplats Agrikultur finns här en artikel från tidningen Gourmet som skrev om oss inför öppningen. I senaste numret av White Paper skrev min bloggkollega Jon Hansson en riktigt bra artikel om arbetsmiljön på krogen och hade bland annat en pratstund med mig. Helt klart värt att läsa.

Jag kan inte upprepa det för många gånger: återkommande gäster är det absolut bästa betyget en restaurang kan få. Att ha stamgäster efter tre månader är balsam för själen. Och det skålar vi får. Trevlig helg!