Jag kan inte riktigt sluta slås av hur fort tiden går med åren. Hur dagarna rinner i väg i en rasande fart. Minuterna, timmarna, dagarna och veckorna försvinner. Och så nu ännu en vecka som bara sa poff.
Ibland känns det viktigt att blicka tillbaka och minnas veckan som var. Så vad har hänt i veckan? 
Jo, det började med en lunchprovning i måndags på Lydmar med vad jag skulle kunna kalla för riktiga kultviner. (Jag lovar att skriva mer om denna händelse i dagarna.) Sara Cabrele från Gaja guidade mig genom en provning av rang. Det vita vinet Gaia & Rey gjort på Chardonnay från Langhe imponerade stort och skulle lika gärna kunnat komma från någon by i Bourgogne.
Så var det dags för Guldraken och som du redan vet var min arbetsplats nominerad men drog inte vinstlotten i år. Vi är såklart stolta och glada över nomineringen.
Tisdag minns jag knappt. Eller jo just det, de var ju årets mest överskattade dag. Alla hjärtans dag. För mig innebar det personalmöte och en eftermiddag i stallet. Jag höll ridlektion för en 12-åring på min ponny. Tompa och jag hade inga speciella planer, vi har aldrig riktigt firat alla hjärtans dag. Jag brukar köpa ett gäng flaskor thaisås i present till honom då han missbrukar Icas Sweet Chili. Blommor har han fått när han haft tur. Jag har fått blommor något år, tror jag åtminstone. 
Med det i åtanke kan du nog ana min förvåning när jag kom hem till ett gäng ballonger och en chokladask. Men vi skulle ju inte fira?! - var det enda som slank ur mig. Nähe, skulle vi inte...? Jag kände mig som kvinnan med ett hjärta av sten. Nåja. Sånt är livet.
Onsdag, torsdag och fredag. Jobb på krogen. Ena kvällen vill jag sammanfatta med det klassiska citatet: "Vi vänder blad och går vidare." Jag lämnar det så. I övrigt, en fantastisk jobbvecka.
Igår var jag på Basutbildning för ridsportens ledare. Det är precis vad det låter som, en utbildning för ledare inom ridsporten. Det var en häftig känsla att sitta i samma rum som ett gäng kvinnliga ledare i åldrarna 18 till 50+. Om det är något ridsporten är bra på så är det att skapa ledarindivider. I stallet får man tidigt lära sig att ta ansvar, passa tider (nu skrattar min man) och arbeta i team. Det enorma ideella engagemanget inom ridsporten är nog ganska så unikt. Jag kan lätt säga att jag är den jag är idag tack vare hästarna och stallmiljön som har fostrat mig ända sedan jag var 5 år gammal. 
Efter en lång dag på utbildning fick jag äta pizza till middag hemma i soffan. Hur du enklast lyxar till pizzan från din lokala pizzabagare nere på hörnet? Du öppnar en riktigt bra flaska rött till såklart. I mitt fall blev det Te Wahi 2010 från Cloudy Bay. En Pinot Noir från Central Otago, Nya Zeeland. Ett vin som definitivt klarar av ett par år till i källaren/vinkylen. Det här är ännu ett bevis på att det produceras storslagna viner även på andra sidan Tellus. Vinet slank obehindrat ner i strupen till pizza och Skyfall i rutan.
Och så söndag. I morse var jag återigen instruktör åt 12-åringen som fick rida min lilla Corné. Det gör mig stolt att se vad jag åstadkommit med ponnybuset under året som gått. Han fortsätter att gå från klarhet till klarhet varje vecka som går.
Sedan lite mer balsam för själen: 90 minuters bikramyoga. Och så en fika på Haymarket tillsammans med en fin vän som jag lärde känna under min tid i Verbier och sedan har haft som kollega en sommar här i Stockholm. En fantastiskt cool kvinna som jag har lite extra lätt för att prata om livet med. Du vet, en såndär person som får dig att tänka efter. Vi ses sporadiskt, det går ofta lång tid mellan gångerna och jag är lika glad varje tillfälle vi lyckas få ihop en date.
Caroline och jag pratade mycket om yrkeslivet, var vi är idag och vad vi vill uppnå. Alla har vi våra drömmar. Jag kan ibland känna mig lite vilse när jag jämför mig med mina sommelierkollegor inom branschen. Det tävlas, pluggas till MS, dricks dyra Grand Cru-viner på fritiden och has karriärer utomlands. Själv kan jag just nu känna mig nöjd när jag får njuta framför en film hemma i soffan en lördagskväll eller får spendera söndagsförmiddagen ute hos ponnyn. Många av mina sommelierkollegor är sommelierer dygnet runt. De är vin, de andas vin. Jag kan ibland avundas dem. Jag känner mig ofta inte lika bra. Som att jag borde vilja läsa Noble Rot innan läggdags varje kväll eller analysera alla exemplar av Livets Goda, gå på varenda sortimentsprovning som anordnas och ställa upp i sommelier-SM.
När jag arbetade i Gamla Stan, både på Frantzén och Djuret, tillhörde jag sommelier-Sveriges innersta krets. Jag var en av dem som tävlade, pluggade vin och gärna drack Grand Cru när plånboken tillät. När jag hälsade på en ny människa som frågade vem jag var kunde mitt svar bli "jag heter Daniella och jag är sommelier". Jag var sommelier. Det var min identitet. Precis som så många andra inom mitt yrke. Idag när jag håller till långt upp på Roslagsgatan borta i Sibirien har jag hittat tillbaka till den jag verkligen är. Något Caroline fick mig att inse på riktigt. Så vem är jag då? Hej, jag heter Daniella. Jag är en skidåkande hästtjej med MC-kort, nybörjare inom bikramyoga, älskar berg, ska utbilda mig till hoppdomare inom ridsporten och arbetar som sommelier till vardags där jag brinner lite extra för de alkoholfria alternativen. Jag är gift med världens bästa man och har knappt ett år kvar till trettio.
Jag är medveten om att jag inte kommer att bli världens bästa sommelier när hela mitt liv inte kretsar kring vinet, men det känns helt okej. Livet är så mycket mer komplext än att bara leva genom sitt yrke. Jag är ganska nöjd med att kombinera Gaja-luncher och ridturer i skogen.
Har du funderat över vem du är på senaste tiden? Du vet, klockan tickar och timmarna rinner iväg. Var mer än din yrkesroll.