1 avklarad 24 kvar

Fick för mig att anmäla mig till 30-dagars utmaningen i yogastudion. Jag har ju inget annat för mig om dagarna. Jobb på krogen både service och admin, blogg, vinprovningar, utbilda en 4-årig häst, vara ordförande i ridklubben, aspirera som hoppdomare, arrangera aktiviteter för ridklubben, lagledare för ponnylaget i hoppallsvenskan. Äsch, det ska väl inte vara någon utmaning att gå på Bikramyoga 25 av 30 dagar? För jag var ju lite smart och valde "mix to match" åtminstone... 

Jag har nyss avklarat dag 1. Bara 24 kvar. (Jag är också värdelös på fenomenet "selfies".) 

Gick till matbutiken Paradiset före klassen och införskaffade lite extra energi. Jag älskar havtorn. Vill vräka i mig allt som har med havtorn att göra. Hoppas att detta ska göra susen. 

Nu har jag också testat på det här med att uppdatera bloggen på tunnelbanan. Det får tummen upp!  

Jag kände mig tvungen att informera om min utmaning som började idag. Den enda klassen jag har möjlighet att gå på imorgon är nämligen 6.30 på morgonen. Ja, ni förstår att denna nattuggla kan behöva lite stöd... 

Klockan tickar, timmarna rinner iväg.

Jag kan inte riktigt sluta slås av hur fort tiden går med åren. Hur dagarna rinner i väg i en rasande fart. Minuterna, timmarna, dagarna och veckorna försvinner. Och så nu ännu en vecka som bara sa poff. Ibland känns det viktigt att blicka tillbaka och minnas veckan som var. Så vad har hänt i veckan?  Jo, det började med en lunchprovning i måndags på Lydmar med vad jag skulle kunna kalla för riktiga kultviner. (Jag lovar att skriva mer om denna händelse i dagarna.) Sara Cabrele från Gaja guidade mig genom en provning av rang. Det vita vinet Gaia & Rey gjort på Chardonnay från Langhe imponerade stort och skulle lika gärna kunnat komma från någon by i Bourgogne.

Så var det dags för Guldraken och som du redan vet var min arbetsplats nominerad men drog inte vinstlotten i år. Vi är såklart stolta och glada över nomineringen.

Tisdag minns jag knappt. Eller jo just det, de var ju årets mest överskattade dag. Alla hjärtans dag. För mig innebar det personalmöte och en eftermiddag i stallet. Jag höll ridlektion för en 12-åring på min ponny. Tompa och jag hade inga speciella planer, vi har aldrig riktigt firat alla hjärtans dag. Jag brukar köpa ett gäng flaskor thaisås i present till honom då han missbrukar Icas Sweet Chili. Blommor har han fått när han haft tur. Jag har fått blommor något år, tror jag åtminstone.  Med det i åtanke kan du nog ana min förvåning när jag kom hem till ett gäng ballonger och en chokladask. Men vi skulle ju inte fira?! - var det enda som slank ur mig. Nähe, skulle vi inte...? Jag kände mig som kvinnan med ett hjärta av sten. Nåja. Sånt är livet.

Onsdag, torsdag och fredag. Jobb på krogen. Ena kvällen vill jag sammanfatta med det klassiska citatet: "Vi vänder blad och går vidare." Jag lämnar det så. I övrigt, en fantastisk jobbvecka.

Igår var jag på Basutbildning för ridsportens ledare. Det är precis vad det låter som, en utbildning för ledare inom ridsporten. Det var en häftig känsla att sitta i samma rum som ett gäng kvinnliga ledare i åldrarna 18 till 50+. Om det är något ridsporten är bra på så är det att skapa ledarindivider. I stallet får man tidigt lära sig att ta ansvar, passa tider (nu skrattar min man) och arbeta i team. Det enorma ideella engagemanget inom ridsporten är nog ganska så unikt. Jag kan lätt säga att jag är den jag är idag tack vare hästarna och stallmiljön som har fostrat mig ända sedan jag var 5 år gammal. Efter en lång dag på utbildning fick jag äta pizza till middag hemma i soffan. Hur du enklast lyxar till pizzan från din lokala pizzabagare nere på hörnet? Du öppnar en riktigt bra flaska rött till såklart. I mitt fall blev det Te Wahi 2010 från Cloudy Bay. En Pinot Noir från Central Otago, Nya Zeeland. Ett vin som definitivt klarar av ett par år till i källaren/vinkylen. Det här är ännu ett bevis på att det produceras storslagna viner även på andra sidan Tellus. Vinet slank obehindrat ner i strupen till pizza och Skyfall i rutan.

Och så söndag. I morse var jag återigen instruktör åt 12-åringen som fick rida min lilla Corné. Det gör mig stolt att se vad jag åstadkommit med ponnybuset under året som gått. Han fortsätter att gå från klarhet till klarhet varje vecka som går.

Sedan lite mer balsam för själen: 90 minuters bikramyoga. Och så en fika på Haymarket tillsammans med en fin vän som jag lärde känna under min tid i Verbier och sedan har haft som kollega en sommar här i Stockholm. En fantastiskt cool kvinna som jag har lite extra lätt för att prata om livet med. Du vet, en såndär person som får dig att tänka efter. Vi ses sporadiskt, det går ofta lång tid mellan gångerna och jag är lika glad varje tillfälle vi lyckas få ihop en date.

Caroline och jag pratade mycket om yrkeslivet, var vi är idag och vad vi vill uppnå. Alla har vi våra drömmar. Jag kan ibland känna mig lite vilse när jag jämför mig med mina sommelierkollegor inom branschen. Det tävlas, pluggas till MS, dricks dyra Grand Cru-viner på fritiden och has karriärer utomlands. Själv kan jag just nu känna mig nöjd när jag får njuta framför en film hemma i soffan en lördagskväll eller får spendera söndagsförmiddagen ute hos ponnyn. Många av mina sommelierkollegor är sommelierer dygnet runt. De är vin, de andas vin. Jag kan ibland avundas dem. Jag känner mig ofta inte lika bra. Som att jag borde vilja läsa Noble Rot innan läggdags varje kväll eller analysera alla exemplar av Livets Goda, gå på varenda sortimentsprovning som anordnas och ställa upp i sommelier-SM.

När jag arbetade i Gamla Stan, både på Frantzén och Djuret, tillhörde jag sommelier-Sveriges innersta krets. Jag var en av dem som tävlade, pluggade vin och gärna drack Grand Cru när plånboken tillät. När jag hälsade på en ny människa som frågade vem jag var kunde mitt svar bli "jag heter Daniella och jag är sommelier". Jag var sommelier. Det var min identitet. Precis som så många andra inom mitt yrke. Idag när jag håller till långt upp på Roslagsgatan borta i Sibirien har jag hittat tillbaka till den jag verkligen är. Något Caroline fick mig att inse på riktigt. Så vem är jag då? Hej, jag heter Daniella. Jag är en skidåkande hästtjej med MC-kort, nybörjare inom bikramyoga, älskar berg, ska utbilda mig till hoppdomare inom ridsporten och arbetar som sommelier till vardags där jag brinner lite extra för de alkoholfria alternativen. Jag är gift med världens bästa man och har knappt ett år kvar till trettio. 

Jag är medveten om att jag inte kommer att bli världens bästa sommelier när hela mitt liv inte kretsar kring vinet, men det känns helt okej. Livet är så mycket mer komplext än att bara leva genom sitt yrke. Jag är ganska nöjd med att kombinera Gaja-luncher och ridturer i skogen.

Har du funderat över vem du är på senaste tiden? Du vet, klockan tickar och timmarna rinner iväg. Var mer än din yrkesroll.  

Överraskad av generositet

Och återigen har jag svårt att finna de rätta orden. Glädjetårarna var inte långt borta när jag idag fick ett samtal från Riksförbundet Cystisk Fibros. Någon har donerat 100.000kr till forskningen för Cystisk Fibros och bara angett "Daniella" som referens. Det kan vara en annan Daniella. Men oavsett så gör det mig så otroligt glad och tacksam. I samband med detta passade jag på att titta in på min egen insamlingssida jag skapade för min välgörenhetsmiddag Eat4Air. Under middagen samlade jag in 43 000kr tack vare sponsorer och de gäster som deltog. 27 000kr sattes in direkt på riksförbundets forskningskonto men pengarna jag fick swishat och i kontanter satte jag in på min insamlingssida för evenemanget Skate4Air. Det fanns alltså ca 16 000kr på sidan. Fram tills den 24 januari. Då har tre fantastiska människor tillsammans bidragit med 9 000kr.

VI HAR SAMLAT IN 52 150 KR!!!

Jag är mållös. Och så peppad att försöka samla in mer. Mitt mål med insamlingssidan är att komma upp i 30 000kr. Det saknas alltså 4 350kr.

Den 11 februari är det dags för Skate4AIR i Falun. Skate4AIR är ett motionslopp där man åker skridskor i kampen för ett friskare liv med CF och PCD. Vi vill hjälpa de drabbade genom att samla in pengar.

Tyvärr kan jag själv inte vara på plats för detta evenemang, men jag gör allt jag kan för att sprida ordet vidare och samla in pengar.

Den 11 februari råkar också vara min födelsedag. Jag kan inte tänka mig en finare födelsedagspresent än ett bidrag på min insamlingssida.

--->   MIN INSAMLINGSSIDA FÖR CYSTISK FIBROS HITTAR DU HÄR   <---

Tvåtusensexton

Och så är det tiden på året då alla gör en sammanfattning av året som var. Jag kan ju inte vara sämre så här är mitt år i bilder:Agrikultur slog upp sina dörrar och vår resa började.  Jag debuterade som kombucha-makare... ...och gav mys-Ernst en match.  En fin vän gick förlorad i en lavinolycka. Vila i frid Minh. Årets kombination blev blodpudding och rosébubbel.  Jag blev med ponny på heltid och intog tävlingsbanorna igen efter 12 år borta.  Lina fick Karin Franssons Mentorspris och jag firade min födelsedags på finalen av Årets Kock.  Var på Yasuragi för första men absolut inte sista gången.  Åt lyxig vinmiddag med några av sommelier-Stockholms duktigaste.  Fick lära mig göra dumplings. Pratade alkoholfria drycker inför ett gäng journalister.  Blev bestulen på min kära Vespa som hittades tre dagar senare men fick spendera nästan 6 månader på verkstaden.  Men jag fick testa typ världens godaste champagne.  Och var på den bästa vinresan någonsin i Sierra de Gredos, Spanien.  Jag pratade vin och grönsaker med Alf Tumble för DN.  Har infört det obligatoriska glaset Krug före avresa på Arlanda.  Jag tog årets bästa bild på ett hustak i Barcelona.  Packade in häst och SUP-bräda och flyttade till Gotland över sommaren.  Närmare bestämt Furillen.  Firade midsommar med två snillen som spekulerade kring lammet.  Stog på SUP-brädan ungefär 5 gånger på hela sommaren... Firade första bröllopsdagen med han där.  Bodde i en koja på Furillen med bästa kock-Lina.  Åt min bästa middag på Krakas Krog.  Fick andas alpluft och kramas med min bästa Tina i Schweiz på sommarsemestern.  Åkte inlandsbanan på smakresa med bryggmästare Bengtsson.  Blev upplärd i glasblåsning.  Pallade äpplen i hästhagen. Fick se lite snö i november.  Jag anordnade min första välgörenhetsmiddag och drog in 43000kr till cystisk fibros.  Det obligatoriska glaset Krug före avresa mot Peking.  Jag sparkade på Kinamuren.  Och gick på Kents sista konsert, någonsin.  Julen firades i Dubai bland sand och kameler. Eller, mest bland skyskrapor och på vattenland.

Nu är det dags att bege sig mot årets sista middag. Jag önskar er alla ett fantastiskt gott nytt år och en underbar sista kväll på 2016.

Ledighetskommittén

Vet du vad det absolut bästa med att vara tillbaka hemma i Stockholm är? Att jag har Sveriges bästa sommeliertjänst och jobbar tisdag, onsdag, varannan fredag. Just det. Tisdag, onsdag & varannan fredag. Så ser mitt schema ut. Att jag är en arbetsnarkoman och inte riktigt kan låta bli att hålla mig borta från restaurangen på måndagar är ett problem jag måste ta itu med snart. Men jag är ju så kär i vår lilla pärla till krog så jag tycker om att vara inne och pyssla. Igår var det ju torsdag så jag var ledig. Hur kan en av veckans lediga dagar se ut för mig då? Jo, Tompa väckte mig tidigt som tusan trots att han vet att jag kom hem sent från jobbet och behöver få sova ut. Så jag vaknade på dåligt humör och försökte somna om. Jag har extremt svårt för att somna om nätterna och ligger ofta vaken länge och försöker lösa världens alla problem i mina tankar. Ibland kommer jag på snilleblixtar, som att jag ska arrangera en välgörenhetsmiddag för Cystisk Fibros i december. Sådana tankar är bra.

Jag låg kvar och halvsov fram till 9.30 då jag gick upp och satte igång min nya telefon. Införskaffade en ny Iphone häromdagen för att den gamla gett upp. Telefonerna verkar inte hålla längre än 2 år nuförtiden. Det är som att det är förinställt på dagen. Jag var så trött och kände mig helt slut i kroppen. Seg och lite snuvig. Men hoppade in i bilen och for in till stan för att förena nytta med nöje. Privat provning med Helena.

Hade bokat möte med Helena för att prova viner och sedan äta lunch tillsammans. Det känns så bra att min glöd börjar komma tillbaka. Testa viner har inte riktigt stått högt upp på prioriteringslistan när jag befunnit mig fast på nordöstra Gotland hela sommaren. Den här veckan har jag hunnit med att prova vin med sex säljare från olika importörer. Jag uppskattar verkligen att få prova vin själv med säljarna och är så tacksam när de tar sig tid att komma till krogen för att träffa mig. Vi ligger ju inte direkt mitt i city. Men lika mycket tycker jag att det är kul att få ta mig till deras kontor där man lätt kan testa igenom en större mängd av viner än vad de orkar bära med sig. Helena är inte bara en säljare för mig utan har med tiden blivit en god vän som jag så gärna spenderar tid med och pratar om livet med. Balsam för själen helt enkelt.  Ett av vinerna jag testat i veckan. En Riesling med mycket bra klunkabilitet.

Efter långmötet med Helena åkte jag förbi en ridsportaffär och köpte ett nytt bett till ponnybuset. (Bett är något hästen har i munnen när man rider....) Styrde sedan bilen ut mot stallet långt ute på Ekerö. Ett snabbt stopp vid Pressbyrån i Drottningholm och inhandlade en varm choklad, perfekt när vädret är så ruggigt och regnigt som det var igår. Pysslade om Corné och friserade manen. Han måste ju också se snygg ut. Sedan red jag en annan ponny, Mustang, som en ung tjej fick precis före sommaren. Jag kände igenom ponnyn för att kunna hjälpa henne och guida henne hur hon ska kunna rida honom bättre och lät henne sedan sitta upp så att jag kunde ge henne konkreta tips. Corné och jag laddade upp inför kvällens träningspass med en NOCCO.

Därefter red jag och Corné privatlektion i lösgörande markarbete. Han verkade riktigt nöjd med det nya bettet och jobbade på riktigt bra. Äntligen börjar det lossna för oss och jag har hittat knapparna på ponnybuset. Det är helt otroligt vad ett bra träningspass på hästryggen kan ge så mycket energi och glädje. Innan jag kom ut till stallet kände jag mig seg och nästan lite nere. Men efter att ha hängt med Conny var allt som bortglömt. Radiokanalen Svensk Pop är perfekt att skråla till i bilen.

All den där extraenergin som stallet gav mig gjorde att jag var tvungen att sjunga högt för mig själv på väg hem i bilen. Svensk Pop är perfekt att lyssna på där gamla klassiker spelas titt som tätt. Jag menar, vem kan inte texterna till Nordmans gamla dängor utantill? Det kan åtminstone jag...

En annan låt som jag inte kan sluta lyssna på just nu är James Arthurs Say You Won't Let Go. Så. Jädra. Vacker. Vartenda ord i texten får mig att tänka på min man och le. Här är den, varsågod:

https://youtu.be/0yW7w8F2TVA

Imorgon är förresten en dag jag sett fram emot länge. Kock-Lina fyllde år för några veckor sedan och hennes present från mig var en spa-dag. Med mig såklart. Så imorgon bitti ska vi äta frukost tidigt och sedan gå på spa som inkluderar varsin massage. Lika mycket en present till mig själv med andra ord. Och just det, ikväll kommer min idol och mentor Åsa för en middag på Agrikultur. Det ska bli kul!

Kram /Danni

Startar hösten med Juica

Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN är jag tillbaka hemma i Stockholm. Som jag har längtat! Sent igårkväll fick kom jag hem till vackra hufvudstaden. Och jag måste erkänna: sommaren på Gotland har varit tuff. Riktigt tuff. Men otroligt lärorik. Mycket jobb har gjort att det inte funnits tid att ta hand om mig själv utöver stunderna med ponnyn. Jag har slarvat med maten och druckit alldeles för mycket Coca Cola. Säkert en burk om dagen senaste 3 veckorna. Det är ju så gott, åtminstone de första läskande klunkarna...

I början av sommaren var jag duktig och paddlade med min SUP (stand up paddle board) då havet var alldeles stilla utanför Furillen. Men resterande sommar har vattnet varit lite för busigt för att jag ska kunna hantera min ganska svåra bräda. Paddlandet var tänkt som min träning i sommar. Så man kan säga att träningen uteblev efter de 7 gångerna jag var ute. (Förlåt Jon.) För att kickstarta hösten ordentligt får jag idag hem en 2 dagars cleanse från Juica. Jag testade att köra en detox med Juica första gången veckan före mitt bröllop förra året. Då beställde jag deras paket Mjukstart eftersom det var första gången jag tänkte klara mig på juicer ett par dagar. Hemma har jag en juicecentrifug som jag använder i perioder. Men hela proceduren med att göra rent den tar liksom emot litegrann. Och så blir det rätt dyrt att köpa frukt och grönt för att göra egna juicer. Å andra sidan vet man exakt vad som är i vilket visserligen är ett stort plus. Så jag har alltså hittat Juica som jag tycker gör en bra sak för hälsan. Dom pressar, jag juicar. Den här gången kände jag mig lite vild när jag beställde och klickade hem en 2 dagars cleanse av deras Rawcore-paket. "Inte softcore, inte hardcore utan RAWCORE. Nästa nivå, nästa steg, avancerad och brutalt ärlig med extra attityd. Gå all-in med vårt Rawcorepaket." Jag ska alltså i två dagar klara mig på endast två juicer. 

Juice 1: Rödbeta, morot, gurka, citron och ingefära. Juice 2: Vetegräs, spenat, solrosskott, selleri, romansallad och gurka.

Ja, vi får se hur det här går... Jag gör ett tappert försök att bli av med mitt beroende av Coca Cola och att pushas till ett hälsosammare liv igen. Jag vet ju att jag kan. För 1,5 år sedan var jag i mitt livs form. (Att jag en tid senare sprang fort som tusan rätt in i en hård vägg är en annan femma.)

Appropå träning. Jag har hittat bästa kontot att följa på Instagram för träningspeppen: @i_hate_workouts är Kalle Zackari Wahlströms fru som visar övningar med härliga texter till. Man kan inte annat än känna igen sig i det hon skriver.

Okej, snart ska jag skriva om vin. Jag lovar.

Peace out.

(PS. Tack Joel Åhlin för SUP-bilderna.)

"It's like breathing through a straw."

Jag är emot att berätta för mycket om privatlivet. Det privata ska inte kombineras med, och i största möjliga mån aldrig gå ut över arbetslivet. Man får inte verka skör. Vem vill anställa en svag person? Jag har haft en relativt tuff uppväxt, men i ärlighetens namn, vilket barn har inte det? Skilsmässor, föräldrar som super, jobbar för mycket, är mer aktiv med sin telefon eller dator än med barnen. Någon dag kanske jag skriver en självbiografi om hur jag lyckades ta mig till toppen trots motgångar. Fram tills dess är det några som vet, och det räcker. De som var där under händelseförloppet kommer troligtvis aldrig förstå hur det påverkat mig. Jag vet att det gjort mig stark, envis, jävlig, till en kvinna som vill nå högsta toppen inom min bransch, en ambitiös och pålitlig kvinna. Men det finns en annan aspekt som gör att jag sliter häcken av mig, jobbar alldeles för många timmar och aldrig sitter still. Hittar på nya projekt och nyligen startade Enskild firma för att kunna göra saker på egen hand.

När jag var 17 år gammal träffade jag mannen i mitt liv. Då var han hunken i heta boardshoarts som surfade. Vi träffades genom gemensamma vänner, uppväxta på samma ort. Jag kände till honom sedan långt innan. Han var ju ett par år äldre än mig. Nonchalant och medveten om sitt utseende som han var hade han ingen koll på att jag existerade när vi väl träffades. Då kan han ha varit en av de drygaste personer jag träffat. Vad jag föll för? Troligtvis den typiska "badboy"-attityden. Idag vet jag annorlunda. Han är ingen bad-boy. Snarare from som ett lamm.

Jag visste när vi träffades på riktigt första gången att han var sjuk. Jag glömmer aldrig den dagen han skulle ta modet till sig och berätta om sjukdomen. Vi hade dejtat i två veckor, det var mitt i sommaren så vi sågs i princip varje dag. "Du, jag har något viktigt att berätta. Det är så att jag är sjuk." -Ja men det vet jag redan! sa jag glatt. "Eh, jaha... Vad vet du då?" Vår gemensamma vän sa ett par år tidigare att T han har en sjukdom som gör att han är vältränad och har magrutor jämt och kan äta hur mycket godis han vill! "Okej, riktigt så enkelt är det inte. Jag har en sjukdom som heter Cystisk Fibros. CF."

Och i det ögonblicket förändrades mitt liv för alltid. Just då, som 17-åring förstod jag nog inte så mycket egentligen. Sista året i gymnasiet gjorde jag skolarbeten om sjukdomen för att lära mig mer. Både mitt slutliga stora projektarbete men även mindre arbeten i Naturkunskapen. Jag googlade allt jag kunde för att vara så påläst som möjligt.

Nu när jag satt och gick igenom nätet efter bra information till er läsare hittade jag den bästa beskrivningen på Artister spelar för livets hemsida.

Vad är Cystisk Fibros?

"Sjukdomen beskrevs redan på medeltiden - "Det är synd om det barn som smakar salt när man kysser det på pannan för det är förhäxat och kommer snart att dö".

Alla människor har körtlar som utsöndrar slem, men om man har Cystisk fibros är det extra segt. Slemmet täpper till de små luftrören i lungorna. Där samlas bakterier, vilket leder till upprepade infektioner. Slem i bukspottkörteln gör det också svårt att ta upp näring. Många utvecklar diabetes i unga år.

Cystisk fibros eller CF är en ärftlig sjukdom. Det föds 15-20 barn med sjukdomen varje år i Sverige, vilket betyder ca 1 barn på 5000 födda barn. I dag lever närmare 600 personer med Cystisk fibros i Sverige. För att få sjukdomen behöver man två sjuka anlag - ett från mamma och ett från pappa. Om bägge föräldrarna har sjukdomsanlaget är det vid varje graviditet en risk på fyra att det väntade barnet har Cystisk fibros.

Behandlingen mot cystisk fibros är symtomatisk, dvs. det är sjukdomens symtom som behandlas. Den dagliga lungbehandlingen består i slemlösande mediciner och andningsgymnastik morgon och kväll, ibland oftare. Det krävs också medicinering (enzymer) i samband med varje måltid för att öka närings och energiupptaget. Enzymerna är dock inte lika effektiva som de naturliga, därför krävs energirik mat, extra fett samt vitamintillförsel. Vid infektioner eller bakterietillväxt i lungorna ges antibiotika via munnen eller intravenöst."

CF förändrade mitt liv. Jag är en hjälplös åskådare vid sidan om. Det enda jag kan göra är att se på. Min dröm är att kunna göra något stort för sjukdomen. Jag måste bara komma på vad. Sjukdomen är en del utav mitt liv och jag vill göra allt som står i min makt för att stötta min sambo. Ibland känns det bästa alternativet som att låtsas att sjukdomen inte existerar. Istället bara ta tillvara på livet och göra roliga saker. Jag jobbar alldeles för mycket och är för tillfället inte närvarande. Det skäms jag för. Kanske dags för en förbättring?

One Republics video till I lived fick mig att gråta som ett litet barn första gången jag såg den. Den fick mig också att förstå att vi måste ta till vara på nuet. Även om jag alltid vetat om det. Min sambo är min hjälte. Varenda jäkla dag på året!

[youtube=http://youtu.be/z0rxydSolwU]