Alla har vi dem, sakerna som får oss att hålla oss unga. För mig, eller oss, är det nog surfbrädorna i hemmet. De har stått uppradade i vardagsrummet och har hittills varit en snygg inredningsdetalj och något vi kunnat titta, känna och klämma på medan vi längtat tillbaka till stränderna på Bali. Senast förra året skulle vi åka dit en månad. Men ett vulkanutbrott satte stopp för resan. 
I och med att Tompa fick för sig att måla om hemma och göra vardagsrummet "Carrie-blue" istället för vitt har han nu övertalat mig att brädorna inte får stå kvar. Med brädorna på plats kommer det se ut som ett pojkrum. Så det är med vemod som jag nyss packade ner alla brädorna mjukt och säkert i fodralen för att stuvas ner i källaren. Det kändes rent utsagt som att packa ner ungdomen. Som att jag nu måste bli vuxen på riktigt. (Att gifta sig var tydligen inte det största steget till vuxenvärlden.) Jag älskar våra, förlåt, Tompas brädor. Alla är som konstverk som har fått stå framme. Nu är det alltså slut på det roliga.
Jag säger hejdå till Rusty... 
...Militären....
..Karamellen...
...och min alldeles egna Solstråle aka Kamelen.
Inpackade ordentligt får de nu bo i källaren tillsammans med mina älskade skidor. 
På eget bevåg får en stå kvar. Den minsta Losten. Han får nu bo i sovrummet. Än tänker jag minsann inte bli vuxen och jag håller alla tummar och tår att Tompa kan ta sig iväg och surfa inom en snar framtid, trots livets alla motgångar.
I morgon packar jag in Tompa i bilen och tar med honom till Gotland och Furillen.