Jag kan tävla, jag är inte rädd. Jag kan tävla, jag är inte rädd. Jag kan tävla, jag är inte rädd...
Ungefär så har jag rabblat i huvudet det senaste veckorna. En ramsa många känner igen, med något ord utbytt. För flyga och tävla är väl nästan samma sak?
Min senaste tävling var 2014. Jag har ställt upp i 5 tävlingar sammanlagt. Lily Bollinger Award första gången i augusti 2013 då jag precis stod utanför finalplats. Istället drämde jag till med en rejäl final i Moët & Chandon Sommelier Challenge samma höst där det var över 15 deltagare. Jag kom stolt på en andraplats. Efter finalen frågade jag en av jurymedlemmarna (välkänd sommelier) hur det hade gått för mig i finalen och om han kunde ge mig någon feedback? "Ni var lika dåliga alla tre." Det fick mig att tappa tron på tävlandet och nästan mitt yrkesval helt, ganska så nybakad sommelier som jag var.
Revanschsugen var jag med i Lily 2014 igen och ville så gärna vinna. Men med fantastiskt motstånd i form av Maya Samuelsson och Sofia Castensson så halkade jag på målsnöret och kom trea. Moët & Chandon december 2014 där det var final igen. Och så avslutade jag med att delta i Årets Servitör där jag också kom på tredje plats, med desto fler deltagare. Årets Servitör var utan tvekan den roligaste tävlingen, där man utsattes för mest realistiska moment.
Jag har extremt höga krav på mig själv vilket också leder till viss prestationsångest. Vid alla tävlingar jag har deltagit i har jag gått dit i princip oförberedd. För mig har det varit ett sätt att mäta min faktiska kunskap. Vad jag kan idag. Men för att vinna måste man såklart läsa och plugga mycket. Det kan komma frågor på i princip vad som helst inom vinvärlden.
Sedan kom ju den där hösten. Hösten 2015 när det smällde till för mig och jag gick in i väggen. Och sedan dess har jag inte vågat ställa upp i en tävling igen. Det är lätt att intala sig själv att man är dålig om man inte går vidare till final, när man har stått i final tidigare. Framförallt har jag tänkt "du kan inte vara med en tredje gång utan att vinna".
Tills idag.
För några veckor sedan anmälde jag mig till Lily Bollinger Award 2017 utan att berätta det för någon. Jag ville inte behöva tänka på vad andra tycker och tänker. Jag behövde komma över min rädsla för att tävla igen. Och framförallt, sänka kraven på mig själv. Att bara delta i tävlingen skulle vara en vinst för mig själv. Att jag vågade flyga igen.
Så idag flög jag.
Som den tävlingsmänniska jag ändå är så väl på plats ville jag såklart gå till final. Av hela mitt hjärta. Teoriprovet gick över förväntan bra eftersom jag, som vanligt, var helt oförberedd. Några frågor blev onödiga slarvfel, men jag är ändå nöjd. Det var en del frågor om Loire som jag är hyfsat säker på så det kändes bra. Och så kom blindprovningen. Tre röda viner på 20 minuter. Jag är intränad på högst fem minuter per vin så 20 minuter är verkligen gott om tid. Jag testade igenom alla tre viner och insåg snabbt att det var tre Pinot Noir. Började skriva utförliga provningsanteckningar om de två första vinerna, och så ringde klockan om att tiden var slut.... Tji fick jag för gott om tid. Där och då visste jag att det var kört. Ingen final för mig. Ändå gick jag in och rockade och gjorde ett fantastiskt bra praktiskt moment som var servering av ett sött vin med rekommendation av maträtter till. Full pott.
När jag precis var klar med det praktiska momentet fick jag frågan av Jörn, den ena i juryn: - "Jag har läst en del du har skrivit, hur mår din man idag?" Och då brast det för mig. Min man som är min ständiga drivkraft och kanske en del av varför jag pushar mig själv så hårt. Han som gör att jag vill bevisa att jag kan. Att jag kan flyga.
Jag önskar finalisterna stort lycka till i finalen som går av stapeln 24:e och 25:e september. Jag vann över mig själv i morse när jag tog mig upp ur sängen och ställde upp i min första tävling efter att jag hösten 2015 gick in i väggen. Och om jag vågar anmäla mig till en tävling igen så kommer jag att gå dit väl förberedd. För då ska jag fanimej både stå i final och vinna.
Jag är inte rädd, jag kan tävla.
För att lära mig mer ställde jag tidigare upp i några sommeliertävlingar under 2013 och 2014. Det var ett sätt för mig att utmana mig själv och jag tvingades att hitta ny kunskap. Jag var alldeles för kaxig och begav mig till de två första tävlingarna utan att förbereda mig innan. Jag ville se hur långt jag kunde ta mig med de kunskaper jag hade där och då. Den första tävlingen hamnade jag precis utanför finalplats. Tävling nummer två blev en andraplacering.
Till tävling nummer tre insåg jag att det inte var så kaxigt att dyka upp oförberedd. Så jag satte ihop en studiegrupp tillsammans med ett gäng andra tävlingssommelierer, mina branschkollegor. Vi sågs vid flera tillfällen och gick igenom olika områden. Ena dagen stod Bourgogne på schemat, nästa dag var det föreläsning om Kalifornien. Vi pluggade på om kaffe, te och sprit. Läste kartor, blindprovade viner inför varandra och pratade om mat och dryck i kombination. Vi stöttade varandra samtidigt som vi var varandras största konkurrenter. Det var otroligt givande och utvecklande. Såklart är vi fortfarande vänner idag, men vi jobbar alla utspridda. Vår studiegrupp blev vårt sätt att pusha varandra till högre höjder. 
När jag nu inte tävlar så måste jag hitta andra sätt att lära mig nya saker. Jag är och har alltid varit en praktiker. Läsa böcker är inte direkt min största hobby även när det är ämnen jag uppskattar. En utbildning som jag länge har velat gått är