Jag kan tävla, jag är inte rädd

Jag kan tävla, jag är inte rädd. Jag kan tävla, jag är inte rädd. Jag kan tävla, jag är inte rädd... 

Ungefär så har jag rabblat i huvudet det senaste veckorna. En ramsa många känner igen, med något ord utbytt. För flyga och tävla är väl nästan samma sak?

Min senaste tävling var 2014. Jag har ställt upp i 5 tävlingar sammanlagt. Lily Bollinger Award första gången i augusti 2013 då jag precis stod utanför finalplats. Istället drämde jag till med en rejäl final i Moët & Chandon Sommelier Challenge samma höst där det var  över 15 deltagare. Jag kom stolt på en andraplats. Efter finalen frågade jag en av jurymedlemmarna (välkänd sommelier) hur det hade gått för mig i finalen och om han kunde ge mig någon feedback? "Ni var lika dåliga alla tre." Det fick mig att tappa tron på tävlandet och nästan mitt yrkesval helt, ganska så nybakad sommelier som jag var.

Revanschsugen var jag med i Lily 2014 igen och ville så gärna vinna. Men med fantastiskt motstånd i form av Maya Samuelsson och Sofia Castensson så halkade jag på målsnöret och kom trea. Moët & Chandon december 2014 där det var final igen. Och så avslutade jag med att delta i Årets Servitör där jag också kom på tredje plats, med desto fler deltagare. Årets Servitör var utan tvekan den roligaste tävlingen, där man utsattes för mest realistiska moment.

Jag har extremt höga krav på mig själv vilket också leder till viss prestationsångest. Vid alla tävlingar jag har deltagit i har jag gått dit i princip oförberedd. För mig har det varit ett sätt att mäta min faktiska kunskap. Vad jag kan idag. Men för att vinna måste man såklart läsa och plugga mycket. Det kan komma frågor på i princip vad som helst inom vinvärlden.

Sedan kom ju den där hösten. Hösten 2015 när det smällde till för mig och jag gick in i väggen. Och sedan dess har jag inte vågat ställa upp i en tävling igen. Det är lätt att intala sig själv att man är dålig om man inte går vidare till final, när man har stått i final tidigare. Framförallt har jag tänkt "du kan inte vara med en tredje gång utan att vinna".

Tills idag. 

För några veckor sedan anmälde jag mig till Lily Bollinger Award 2017 utan att berätta det för någon. Jag ville inte behöva tänka på vad andra tycker och tänker. Jag behövde komma över min rädsla för att tävla igen. Och framförallt, sänka kraven på mig själv. Att bara delta i tävlingen skulle vara en vinst för mig själv. Att jag vågade flyga igen.

Så idag flög jag. 

Som den tävlingsmänniska jag ändå är så väl på plats ville jag såklart gå till final. Av hela mitt hjärta. Teoriprovet gick över förväntan bra eftersom jag, som vanligt, var helt oförberedd. Några frågor blev onödiga slarvfel, men jag är ändå nöjd. Det var en del frågor om Loire som jag är hyfsat säker på så det kändes bra. Och så kom blindprovningen. Tre röda viner på 20 minuter. Jag är intränad på högst fem minuter per vin så 20 minuter är verkligen gott om tid. Jag testade igenom alla tre viner och insåg snabbt att det var tre Pinot Noir. Började skriva utförliga provningsanteckningar om de två första vinerna, och så ringde klockan om att tiden var slut.... Tji fick jag för gott om tid. Där och då visste jag att det var kört. Ingen final för mig. Ändå gick jag in och rockade och gjorde ett fantastiskt bra praktiskt moment som var servering av ett sött vin med rekommendation av maträtter till. Full pott. 

När jag precis var klar med det praktiska momentet fick jag frågan av Jörn, den ena i juryn: - "Jag har läst en del du har skrivit, hur mår din man idag?" Och då brast det för mig. Min man som är min ständiga drivkraft och kanske en del av varför jag pushar mig själv så hårt. Han som gör att jag vill bevisa att jag kan. Att jag kan flyga. 

Jag önskar finalisterna stort lycka till i finalen som går av stapeln 24:e och 25:e september. Jag vann över mig själv i morse när jag tog mig upp ur sängen och ställde upp i min första tävling efter att jag hösten 2015 gick in i väggen. Och om jag vågar anmäla mig till en tävling igen så kommer jag att gå dit väl förberedd. För då ska jag fanimej både stå i final och vinna.

Jag är inte rädd, jag kan tävla. 

Möt Årets Lily 2013

På måndag är det final i Lily Bollinger Award 2015. Finalisterna Sofia Castensson, Ellen Franzén och Åsa Sjölander gör upp på scenen och tävlar bland annat om en cykel från Kronan samt ett besök hos Bollinger nere i Champagne. Jag är väldigt partisk och håller tummar och tår för min nära vän Sofia. Kanske för att hon kom 2:a förra året och slog mig i finalen. Visserligen har jag råkat lova henne en magnumflaska bubbel utav mig om hon vinner så jag kanske inte ska hoppas för mycket? I samband med att det snart är final så vill jag påminna er om en tidigare vinnare. Ingen mindre än Årets Lily 2013: Ulrika Ferlin! Under min resa nu i sommar hann vi med några dagar i Piemonte och självklart ville jag hänga med Ulrika och få veta allt om hennes jobb nere i vinregionen. Hon jobbar sedan en tid hos Ceretto Winery och jag är otroligt imponerad över hur långt hon har kommit i sin karriär. Ulrika, först och främst, vem är du? Jag är en 24-årig vinälskande lantis som kommer från den lilla staden Mariefred vid Mälaren i Södermanland. Växte upp med en elektriker till mamma och en hästdyrkare till lillasyster. Idag bor jag i Italien och försöker njuta av allt här.

Vad var det som gjorde dig intresserad utav vin? Jag började jobba inom restaurang redan när jag var 14 år. Sedan har jag fortsatt i det spåret. Jag blev helt enkelt mer nyfiken på dryck och att lära mig mer. Jag har varit intresserad av mat och dryck så länge jag kan minnas.

För två år sedan, 2013, vann du Lily Bollinger Award, vad var det bästa med att vinna? Att jag vann! Haha. Nej men det blev som ett bevis på min prestation och allt slit. Det kändes fantastiskt att äntligen få känna att jag klarade det, jag gjorde det! Det är så mycket plugg, nervositet och förberedelser. En spänning som släppte efter vilket var oerhört skönt.

Vad lärde du dig under året som Lily? Det var ett hektiskt år! Jag bytte jobb och fortsatte träna inför andra tävlingar. Men jag lärde mig framförallt att det är viktigt med balans i livet, det får inte bli för mycket press och stress när det kommer till plugg och tävlingar. Det är alltid viktigast att jag mår bra och att det ska vara roligt!

Vilken var största utmaningen under tävlingen? Största utmaningen var nog hela grejen med att stå på scen och göra det jag gör till vardags. Det blir inte lika naturligt att dekantera en flaska vin när man har publik och en jury som bedömer än. Så det blir lite nervigt kan man lätt säga.

Du bor sedan en tid i Piemonte, Italien. Hur hamnade du där? Ja det undrar jag också ibland. Det hela började faktiskt med att jag och min bästa vän åkte på en mat- och vinresa i Italien. Där träffade jag vinproducenten Federico Ceretto, som är en utav syskonskaran Ceretto. Jag envisades med att jag ville komma ner och jobba skörd hos dem året efter. Han visade mig runt på vineriet och vi planerade och förberedde för att jag skulle komma året därpå för skörd. Jag fortsatte resan och väl hemma i Sverige fick jag ett samtal av Federico. De sökte en sommelier som kunde ansvara för deras provningsdel.

Ceretto, beskriv din roll hos producenten: Jag har den tjusiga titeln Hospitality Manager och sommelier. Mitt jobb handlar om att koppla ihop alla olika projekt som företaget har, så restauranger, hasselnötsproduktion, vinimport och självklart vineriet. Jag ansvarar för hospitality delen på vineriet. Vi har öppet varje dag för vinintresserade besökare. Jag har även ansvaret för alla kunder och klienter från Asien och USA som vill komma och besöka etc. Så det är jag som bestämmer vilka viner det bör prova bland annat. Så det är viktigt att veta vem det är som kommer. Jag har även ansvar för att utbilda mitt team. Fokus ligger på att ge mer utbildande vinprovningar till besökarna. Det kommer allt från turister, lokala besökare, restaurangfolk och sommelierer till oss. Svårt att beskriva min tjänst helt då jag är lite överallt.

Okej, så om du måste välja. Piemonte eller Stockholm? Oj, svårt! Stockholm för att mamma finns nära, Piemonte för att det är det vackraste område jag sett. Kan inte välja! Båda?

Finns det något vin som du verkligen önskar att få dricka? Just nu är jag törstig, så ett glas bubbel hade varit fantastisk gott! Annars vore en äldre årgång från Château Margaux i Bordeaux spännande.

Bästa mat- och vinupplevelse? Bästa mat- och vinupplevelse hade jag nyligen här i Italien. Jag och karln min var ute och käka på vårt stamhak i byn La Morra. Blev serverad den klassiska kombinationen med Tajarin (piemontesisk pasta, nudlar) med en klick smör och en massa riven vit Alba tryffel över. Till det självklart ett glas Barolo! Just denna gången var det Barolo, Cannubi från producenten Brezza. Fantastiska viner!

Du har ett förflutet i det militära. Finns det några likheter mellan vinvärlden och militären? Ja precis. Ja på sätt och vis. Det är lite samma jargong. Racka puckar och ibland hård ord. Sedan är det viktigt att vara noga och precis, i militären och när du hanterar vin. Det är egentligen två helt olika världar vilket jag tror är bra.

Vad skulle du dricka ute i fält? Eftersom jag har fått turen att vara ute i fält så var kallt vatten magiskt gott och jag suktade efter cola, en kall öl eller ett gott glas champagne. Egentligen är allt som är törstsläckande gott då! Minns att vi fick varm choklad när övningen var slut och det var det bästa jag druckit!

Barbera eller Dolcetto? Barbera helt klart!

Slutligen, vem skulle du helst äta middag med? Det skulle inte sitta fel att äta en middag med dig! Annars så hade Ryan Gosling varit en stilig bordsherre (dregel).

Ulrika och jag tillsammans med en extremt stor tank hos Ceretto. Jag ansökte om jobb som städare hos vineriet men fick tyvärr avslag denna gång.

Nu när Ulrika har introducerat Ceretto så kommer det självklart en ordentlig beskrivning längre fram. Håll till godo så länge och glöm inte att öppna en riktigt stor flaska i helgen. Och hålla tummarna för Sofia på måndag såklart...

Lily-finalisten Sofia Castensson

Det är onsdag förmiddag och vi ses på Snickarbacken 7 runt hörnet från Stureplan mitt i citypulsen för en fikastund. Jag träffade henne för första gången när hon var ny i servisen under min tid på Djuret. Då var hon lantistjejen med stora drömmar som nissat på Gondolens uteservering. Idag är hon en nära vän och jobbar återigen i samma koncern som mig. Du hittar henne på vinbaren Gaston både på NK och i Gamla Stan. Åtminstone till slutet utav september. Sedan blir det nya äventyr. Sofia, berätta lite kort om vem du är? Jag kommer från Lammhult, du vet i närheten av Emils födelseort. Flyttade till Stockholm för att plugga marknadskommunikation. Kom då i kontakt med Frida Hansson (tidigare vinnare utav Årets Lily redaktionens anmärkning) som pratade varmt om vin och fick upp mitt intresse. Jag hade inte jobbat krog innan men flera i familjen hade erfarenhet från branschen så jag hade en rätt bra insyn ändå. Detta gjorde att jag sökte till Restaurangakademiens YH-utbildning till sommelier. På den vägen är det.

Du är finalist i Årets Lily Bollinger Award i år igen, stort grattis! Den klassiska frågan, hur känns det? Jättebra! Det är såklart en morot att komma till final igen. Samtidigt som det är ett starkt gäng i år också och man vill vinna. Ja, jag vill verkligen vinna!

Förra året slog du mig i finalen och kom på en andraplats. Hur ska du göra för att vinna i år? Fila på förra årets misstag som jag tror att jag har bra koll på. Stärka mina svagheter.

Det är kräftskiva för vår del i helgen. Vad tar du med dig för dryck? Snapskaraff! Väldigt viktigt. Det måste dock vara traditionellt. Alla dessa högtider ska följa traditionerna. Men, opretentiöst och roliga grejer. Det ska kännas osnobbigt. Vi som är omringade utav kvalitetsdryck hela tiden behöver får slappna av och njuta av det enkla. Vi tar med oss lite öl, finosherry. Och champagne. Alltid bubbel!  

Vad äter du helst till champagne då? Löjrom. Eller, eller... Pata Negra! Jag ska bli tjock på Pata Negra i Spanien.

Dold talang, har du någon sådan? Jag kan rövarspråket flytande. Det här med vin var också tänkt som en dold talang. Jag trodde aldrig att det var något jag faktiskt skulle jobba med och bli bra på.

Men du är ju superduktig Sofia, typ coolaste katten i stan! Kan du beskriva dig själv med tre ord? Jag vet inte riktigt... Blyg, målmedveten och ofiltrerad. (Vi båda skrattar åt ordvalet men förstår precis hur hon menar.)

Om du bara fick dricka en dryck resten utav ditt liv, vad skulle det vara? Finosherry. Utan tvekan.

Vad gör du om fem år? Då har jag utforskat flera delar utav vinbranschen, vinmakning i Jerez bland annat. Jag vill se många olika delar. Jag har också bott på minst två platser till, helst tre.

Har du några nyckelpersoner som pushat dig till nya höjder? Frida Hansson är den som fick mig att söka till Restaurangakademien och fick upp mitt intresse. John Sterner pushar mig dagligen och coachar mig inför tävlingarna. Erin Stockton på Gaston har nog omedvetet blivit en vinmentor. Hon går liksom utanför ramarna och förfinar min palett. Du är också en inspiration, med allt du gör.

Tack, vad glad jag blir! Vi är ett gäng starka tjejer i branschen och det är viktigt att höja varandra. Om du kan tipsa läsarna om en dryck inför helgen då som man kan få tag på hos Systembolaget, vad skulle det kunna vara? Det finns en fino i stor flaska. Den plockar jag alltid från hyllan när jag strosar på bolaget. Electrico Fino en Rama som producenten Toro Albalá ligger bakom för 89kr. Perfekt till snacksen före kräftorna. Sjukt gott till löjrom också!

Slutligen, jag vet att du har nya planer inför hösten. En liten fågel viskade i mitt öra att du och John ska upptäcka Spanien, berätta! Ja, det är superspännande och äntligen officiellt. Det kom med väldigt kort varsel. Men vi tänkte åka ner till Jerez som vi båda älskar och hålla oss där ett tag för nya erfarenheter. Jag tänkte plugga spanska och ta hand om mig själv. Det är oerhört viktigt när man jobbar så mycket som vi gör att faktiskt prioritera sig själv ibland också. Det ska bli superspännande.

Jag önskar Sofia all lycka till i finalen som går av stapeln på Arvid Nordquist sortimentsdag måndag den 7 september. Nu håller jag tummarna för att hon tar hem det här, jag är ju trots allt inte med i år... Och vinner hon, då får hon en magnumflaska utav mig. Givet! Bubbel smakar ju bäst ur större flaskor. Skål!

Besök hos Bollinger

"I only drink Champagne when I'm happy and when I'm sad. Sometimes I drink it when I'm alone. When I have company I consider it obligatory. I trifle with it if I'm not in a hurry and drink it when I am, otherwise I never touch the stuff unless I am thirsty."- Lily Bollinger. Idag är det dags för uttagningen utav årets upplaga av Lily Bollinger Award. Just nu är tävlingen i full gång och jag gissar att det är fullt utav nervösa kvinnliga tävlanden. Ja just det, tävlingen är endast för tjejer. Tävlingen som champagnehuset Bollingers importör Arvid Nordquist arrangerar för att uppmärksamma och uppmuntra kvinnliga sommelierer. Första året tävlingen arrangerades var 2002 och som vinnare stod min mentor och förebild Åsa W Karlsson. Jag själv har deltagit i tävlingen två år i rad. Första gången var 2013 och då var det första gången jag ställde upp i tävlingssammanhang. Man kan säga att jag gick dit för att se hur en tävling gick till och för att testa mina kunskaper. Jag hamnade precis utanför finalplats men blev nyfiken på tävlingarna. Detta gjorde att jag ställde upp även förra året, gick till final men slutade på en tredjeplats. Jag känner mig bekväm med servicebiten men teori är knepigt. Man kan utsättas för frågor från hela vinvärlden, och den är stor...

För en månad sedan fick jag äntligen besöka Bollinger som jag läst på så mycket om inför tävlingarna. Husets ambassadör Christian Denis tog emot och visade runt. Han berättade stolt om egendomen och fick med mycket intressant fakta om själva området Champagne. Bland annat att vi svenskar tillhör de som dricker mest utav bubblet från regionen.

Jag tillsammans med Christian Denis i vingården Clos St. Jacques.

Bollinger grundades 1829 i lilla byn Aÿ utav Emmannuel Hennequin (greve av Villermont), Paul Renaudin (lokal vinmakare) och Jacques Bollinger (lite av en ensamvarg). På denna tid föredrog franska adeln att inte kopplas till något varumärke så företaget kallades Renaudin Bollinger. 1837 gifte sig Jacques Bollinger smart nog med grevens dotter vilket gjorde att Hennequins del utav företaget stannade kvar hos Jacques när greven gick bort. När Renaudin avled 1854 fanns ingen arvinge vilket gjorde Jacques till ensam ägare. Han döpte då om huset till Sociéteé Jacques Bollinger. Idag drivs Bollinger utav femte generationen och är ett utav få champagnehus som fortfarande ägs utav familjen.

Några utav de största framgångarna inom vinvärlden har uppnåtts utav kvinnor som tagit över efter att deras män har avlidit. En utav dessa är den som har gjort Bollinger känt och till vad det är idag, Madame Lily Bollinger. Lily gifte sig med en senare generation Jacques Bollinger år 1923. När han gick bort 1941 tog Lily över chefsrollen och på 30 år dubblade hon produktionen. Hon är känd för att ha cyklat runt i sina ägor och fick en sadel tillverkad till sin cykel utav väskföretaget Hermés. Som vinnare utav Lily Bollinger Award får man, förutom en resa till Bollinger i Champagne, en Kronancykel.

Bollinger äger 60% utav druvorna de behöver till sin produktion själva och resten köper de in. De har 164 hektar vingårdar och producerar omkring 3 miljoner flaskor om året. Blenden består utav minimum 60% Pinot Noir vilket är rätt så ovanligt med en så stor andel av den röda druvan.

Vi började vår tur i Clos St. Jacques som är en utav få clos (vingård med en mur runt) i Champagne och tillhör de äldsta. Endast Pinot Noir växer här och tidigare gjorde man rött vin som familjen hade till sig själva. Denna clos är 3 hektar och ligger precis ovanför Bollingers källare. Detta gör att rankorna inte kan gräva sig djupt ner utan rötterna växer istället som en 20 cm tjock matta. Rötterna tar sig inte ner till vattnet långt ner i jorden och rankorna blir extra känsliga mot hetta samt ger mindre frukt, runt 4000kg/hektar. Mineralitet och stor skörd går förlorat men man vinner istället ett vin med ordentlig power. Vielles Vignes Francaise görs endast de årgångar man anser att det passar och är en blandning utav Bollingers två clos: St. Jacques och Chaude Terres, båda i Aÿ. Det behöver inte vara ett bra år för hela Champagne. Ett exempel är att 1998 valde man att inte producera Grande Anné men man gjorde Vielles Vignes Francaise 1998. Speciellt med Clos St. Jacques är att rotstockarna är oympade och har klarat sig från phylloxera. Man tror att räddningen var att under phylloxerans storhetstid så gjorde man ingenting alls med rankorna vilket innebär att idag är rotsystemetet ovanpå vinkällaren över 130 år gammalt.

Madame Bollingers cykel samt tunnverkstaden.

Förr i tiden gjorde man allt utom glas själva som korkar, etiketter, och ekfat. Bollinger tillhör de producenter som använder mycket ekfat i sin produktion och hade förr 8 egna tunnbindare i en egen verkstad. Idag finns verkstaden kvar och man har en tunnbindare anställd men denna person reparerar endast faten och tillverkar mindre reservdelar. Allt basvin ligger 6 månader  på ekfat och man köper minst 4 år gamla fat från Meursault och Puligny-Montrachet i Bourgogne. Sedan används faten 14 till 15 år.

Madame Lily Bollingers bostadshus. Alla möbler från hennes tid står kvar än idag.

Ekfat redo att fyllas med vin.

 

I Bollingers källare ser man något ovanligt på flaskorna som ligger och vilar. Istället för en kronkapsyl på flaskorna så sitter istället korkar på samtliga. Detta för att det garanterar en större oxidation och ger mer aggressiva bubblor. Man har även sina reservviner i magnumflaskor. Man riddlar flaskorna för hand under tre månader vilket kostar mer än om man låter en maskin göra det, men riddlaren har full kontroll över rörelsen vilket gör att man anser det vara värt den extra kostnaden.

En intressant aspekt med Bollinger är att när rosé blev populärt på 60-talet var Lily väldigt skeptisk till trenden och vägrade att producera roséchampagnge. Hennes bestämda vilja var så stark att huset inte släppte sin rosé förrän så sent som 2007. Trycket och efterfrågan från importörer blev så starkt att de inte kunde låta bli att producera en rosé som skiljer sig från husets andra sortiment genom att vara lite mer lekfull och feminin  i sin karaktär. Man gör sin rosé genom att tillsätta 5% rött vin i blenden.

Ganska så ny vinmakare är idag Gilles Descôtes som tog över efter Matthieu Kauffman.

För filmälskare så kan tilläggas att James Bond dricker Bollinger i flera utav filmerna. Första gången man kunde se honom med en flaska Bolli var 1956 i Diamonds are Forever. Därefter var det dock inte förrän 1973 det kunde skådas igen i Live and Let Die.

Champagnehuset producerar 6 olika viner: Vielles Vignes Francaise Blanc de Noirs R.D Extra Brut La Grande Année Brut Rosé Special Cuvée Brut La Côte Aux Enfants som är ett rött stilla vin gjort på druvor från vingården med samma namn.

Om du inte har testat Bollingers rosé rekommenderar jag varmt att testa det till helgen. Varför inte till kräftskivan eller för att fira att sommaren fortfarande är här? Finns på bolaget för 579kr och har artikelnummer 7755. En härlig smak utav röda äpplen och en fin brödighet!

Så, nu önskar jag alla dagens tävlande i Lily Bollinger Award stort lycka till! Snart vet vi vilka som står i final.

PS. Även Bollinger smakar såklart bäst i större format. En magnum Special Cuvée går för 939kr och hart artikelnummer 7418. Perfekt till festen!