Kommer hem till en tom lägenhet efter en lång dag. Mannen befinner sig i Monaco och bevittnar Formel 1. Jag går raka vägen till min vinkyl och plockar fram en liten flaska bubbel från senaste resan till Champagne. En producent jag aldrig testat tidigare och knappt hört talas om. Jag älskar att fylla resväskan med spännande små flaskor. Ikväll är det Charles Ellner från Epernay som får fylla glaset medan Walking on a dream dånar ur högtalarna och tar mig tillbaka till snötäckta alptoppar. Jag minns, ler inombords, längtar tillbaka. Och så kommer nästa låt. Spotify-listan är inställd på shuffle och ger mig en tidsresa. Utan dina andetag med Kent. Bandet mitt hjärta klappar lite extra för. En låt som från början var en B-sida men idag är Kents mest spelade låt, med råge. En text som för många har blivit en kärleksförklaring. Så sjöngs den även på mitt eget bröllop förra sommaren av min far. Med blandade känslor. Texten gör mig skör. Den får mig alltid att tänka på min man.
Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor jag kan inte ens stå när du inte ser på och genomskinlig grå blir jag utan dina andetag
Texten påminner mig om Cystisk Fibros som min man lever med. Som vi lever med. Jag pratar sällan om det då det är en del av vardagen. Vill du veta mer så öppnade jag upp mig en gång här. Det räcker så.
Att tillåta sig själv att vara skör.
- Utsikten som skapar harmoni i vardagen. Sedan 4 års ålder har hästarna varit en del av mitt liv. Sittandes på hästryggen i skogen, där har jag säkert skrivit hundratals noveller i tankarna. Ett par ponnyöron som lugnar. Under tiden jag arbetade på Frantzén hann jag inte med hästeriet. Jag var sommelier på en av Sveriges absolut bästa krogar. Jag hade, för många och även mig själv då, drömjobbet. Men jag tappade bort mig. Den viktiga stunden när jag skapar mitt eget universum i hjärnan hade jag inte tid för. I höstas gick jag in i väggen. Något jag var öppen med här. Jag valde att vara öppen om min sjukskrivning för att utbrändhet är ett tabubelagt ämne som verkligen måste tas på allvar. Jag var sjukskriven i 10 veckor. Min läkare ville låta mig vila längre men då Försäkringskassan nekade mig sjukpenning hade jag inget val, det var bara att börja jobba igen om jag skulle ha råd att leva. Jag togs inte på allvar. Jag trodde att min karriär som sommelier bara var att säga tack och adjö till. Jag var körd. Vad har någon som gått in i väggen att ge en arbetsgivare?
Men Joel och Filip ville ha med mig i sitt team när de öppnade sin krog Agrikultur. De trodde på mig, de visste att jag är en klippa på restauranggolvet. Strax efter öppningen av krogen som satsar lika mycket på en hälsosam miljö för sin personal som att laga bra mat skrev min bloggkollega Jon Hansson om oss och intervjuade mig för White Paper. Det skrevs om min sjukskrivning. Om arbetsmiljön för kroganställda. Jag var livrädd när artikeln kom ut. Vad skulle branschen säga? För någon månad sedan överhörde jag ett sällskap när de pratade. Pratade om mig. "Hon Daniella, sommeliern, jag läste någonstans att hon gått in i väggen på Frantzén. Men nu är hon här." Ja, jag är här. Starkare än någonsin. Och jag ger mig själv tid att spendera på hästryggen med ponnyöron som utsikt. Nästan varje dag.
När jag sakta började jobba igen var jag livrädd för vad folk skulle tycka och tänka. Att jag var svag. Att jag inte gjorde ett bra jobb. I efterhand är mina 10 veckors sjuskrivning något av det bästa som kunde hända mig. Jag är en arbetsnarkoman som mår bäst när jag har tusen bollar i luften och det är sådan jag är och kommer troligtvis aldrig lära mig bättre. Men de 10 veckorna lärde mig att sätta gränser. Jag lärde mig att stava till ordet NEJ. Ett ord jag knappt visste vad det betydde tidigare.
Under våren har jag tagit två steg fram och ett steg tillbaka. Tre steg fram och fyra steg tillbaka. Stormsteg fram och sedan inser jag att handbromsen måste dras åt igen. Linjen är hårfin. Att lära sig livets balansgång. Min svaghet är att jag alltid ska vara så nedrans stark. För lite mer än en månad sedan erbjöds jag ett av mina drömjobb. Enligt mig, Sveriges viktigaste sommeliertjänst. De ville ha mig, även fast jag gick in i väggen i höstas. De tror på mig. Men jag är inte redo. Jag tackade nej.
Jag sökte nyligen till Poppius grundkurs i journalistik. Att utveckla mitt skrivande är något jag länge velat lägga tid på. Men så slog det mig idag; varför just Poppius? Ska jag rätta mig in i ledet och bli ännu en sommelierutbildad tjej i min egen ålder som också går på Poppius? Det verkar vara lika trendigt att gå på Poppius idag som att bli sommelier. Och framförallt, varför ska jag alltid pressa mig själv till bristningsgränsen? Jag intalar mig själv att det är helt okej att inte vara bäst på allt. Just av samma anledning valde jag att inte delta i sommelier-SM eller Lily Bollinger Award i år. Att tävla ska vara något roligt. Inte något man pressar sig själv till för att man tror att man förväntas ställa upp.
Vinvärlden är oändlig. Ju mer jag lär mig desto mindre kan jag. Jag är självsäker i hur jag för mig på restauranggolvet men är otroligt ödmjuk som sommelier. Jag har så mycket att lära mig. Teori är min svaghet, jag har alltid varit en praktiker. Jag vill resa vinvärlden runt, lära känna människorna bakom drycken i glaset, lära känna marken där druvorna växer. Att resa är bland det bästa jag vet, skulle utan tvekan kunna leva livet med bara en resväska i handen och få uppleva kulturen världen runt. Få dansa till ljudet av en saxofon på en vinfestival någonstans i Spanien.
Kvällens spellista jobbar vidare. Awolnations version av I´m on fire förgyller min tillvaro och min halvflaska Charles Ellner börjar ta slut. Den är förresten väldigt trevlig. Drick om du får möjlighet.
Ps. Jag saknar min Vespa.
