Bubbel och en gnutta grubbel

Kommer hem till en tom lägenhet efter en lång dag. Mannen befinner sig i Monaco och bevittnar Formel 1. Jag går raka vägen till min vinkyl och plockar fram en liten flaska bubbel från senaste resan till Champagne. En producent jag aldrig testat tidigare och knappt hört talas om. Jag älskar att fylla resväskan med spännande små flaskor. Ikväll är det Charles Ellner från Epernay som får fylla glaset medan Walking on a dream dånar ur högtalarna och tar mig tillbaka till snötäckta alptoppar. Jag minns, ler inombords, längtar tillbaka.  Och så kommer nästa låt. Spotify-listan är inställd på shuffle och ger mig en tidsresa. Utan dina andetag med Kent. Bandet mitt hjärta klappar lite extra för. En låt som från början var en B-sida men idag är Kents mest spelade låt, med råge. En text som för många har blivit en kärleksförklaring. Så sjöngs den även på mitt eget bröllop förra sommaren av min far. Med blandade känslor. Texten gör mig skör. Den får mig alltid att tänka på min man.

Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor jag kan inte ens stå när du inte ser på och genomskinlig grå blir jag utan dina andetag

Texten påminner mig om Cystisk Fibros som min man lever med. Som vi lever med. Jag pratar sällan om det då det är en del av vardagen. Vill du veta mer så öppnade jag upp mig en gång här. Det räcker så.

Att tillåta sig själv att vara skör.

- Utsikten som skapar harmoni i vardagen. Sedan 4 års ålder har hästarna varit en del av mitt liv. Sittandes på hästryggen i skogen, där har jag säkert skrivit hundratals noveller i tankarna. Ett par ponnyöron som lugnar. Under tiden jag arbetade på Frantzén hann jag inte med hästeriet. Jag var sommelier på en av Sveriges absolut bästa krogar. Jag hade, för många och även mig själv då, drömjobbet. Men jag tappade bort mig. Den viktiga stunden när jag skapar mitt eget universum i hjärnan hade jag inte tid för. I höstas gick jag in i väggen. Något jag var öppen med här. Jag valde att vara öppen om min sjukskrivning för att utbrändhet är ett tabubelagt ämne som verkligen måste tas på allvar. Jag var sjukskriven i 10 veckor. Min läkare ville låta mig vila längre men då Försäkringskassan nekade mig sjukpenning hade jag inget val, det var bara att börja jobba igen om jag skulle ha råd att leva. Jag togs inte på allvar. Jag trodde att min karriär som sommelier bara var att säga tack och adjö till. Jag var körd. Vad har någon som gått in i väggen att ge en arbetsgivare?

Men Joel och Filip ville ha med mig i sitt team när de öppnade sin krog Agrikultur. De trodde på mig, de visste att jag är en klippa på restauranggolvet. Strax efter öppningen av krogen som satsar lika mycket på en hälsosam miljö för sin personal som att laga bra mat skrev min bloggkollega Jon Hansson om oss och intervjuade mig för White Paper. Det skrevs om min sjukskrivning. Om arbetsmiljön för kroganställda. Jag var livrädd när artikeln kom ut. Vad skulle branschen säga? För någon månad sedan överhörde jag ett sällskap när de pratade. Pratade om mig. "Hon Daniella, sommeliern, jag läste någonstans att hon gått in i väggen på Frantzén. Men nu är hon här." Ja, jag är här. Starkare än någonsin. Och jag ger mig själv tid att spendera på hästryggen med ponnyöron som utsikt. Nästan varje dag.

När jag sakta började jobba igen var jag livrädd för vad folk skulle tycka och tänka. Att jag var svag. Att jag inte gjorde ett bra jobb. I efterhand är mina 10 veckors sjuskrivning något av det bästa som kunde hända mig. Jag är en arbetsnarkoman som mår bäst när jag har tusen bollar i luften och det är sådan jag är och kommer troligtvis aldrig lära mig bättre. Men de 10 veckorna lärde mig att sätta gränser. Jag lärde mig att stava till ordet NEJ. Ett ord jag knappt visste vad det betydde tidigare.

Under våren har jag tagit två steg fram och ett steg tillbaka. Tre steg fram och fyra steg tillbaka. Stormsteg fram och sedan inser jag att handbromsen måste dras åt igen. Linjen är hårfin. Att lära sig livets balansgång. Min svaghet är att jag alltid ska vara så nedrans stark. För lite mer än en månad sedan erbjöds jag ett av mina drömjobb. Enligt mig, Sveriges viktigaste sommeliertjänst. De ville ha mig, även fast jag gick in i väggen i höstas. De tror på mig. Men jag är inte redo. Jag tackade nej.

Jag sökte nyligen till Poppius grundkurs i journalistik. Att utveckla mitt skrivande är något jag länge velat lägga tid på. Men så slog det mig idag; varför just Poppius? Ska jag rätta mig in i ledet och bli ännu en sommelierutbildad tjej i min egen ålder som också går på Poppius? Det verkar vara lika trendigt att gå på Poppius idag som att bli sommelier. Och framförallt, varför ska jag alltid pressa mig själv till bristningsgränsen? Jag intalar mig själv att det är helt okej att inte vara bäst på allt. Just av samma anledning valde jag att inte delta i sommelier-SM eller Lily Bollinger Award i år. Att tävla ska vara något roligt. Inte något man pressar sig själv till för att man tror att man förväntas ställa upp.

Vinvärlden är oändlig. Ju mer jag lär mig desto mindre kan jag. Jag är självsäker i hur jag för mig på restauranggolvet men är otroligt ödmjuk som sommelier. Jag har så mycket att lära mig. Teori är min svaghet, jag har alltid varit en praktiker. Jag vill resa vinvärlden runt, lära känna människorna bakom drycken i glaset, lära känna marken där druvorna växer. Att resa är bland det bästa jag vet, skulle utan tvekan kunna leva livet med bara en resväska i handen och få uppleva kulturen världen runt. Få dansa till ljudet av en saxofon på en vinfestival någonstans i Spanien.

Kvällens spellista jobbar vidare. Awolnations version av I´m on fire förgyller min tillvaro och min halvflaska Charles Ellner börjar ta slut. Den är förresten väldigt trevlig. Drick om du får möjlighet.

Ps. Jag saknar min Vespa.

Ljuset i tunneln

År 2015 kommer jag att minnas som både mitt bästa och tyngsta år i livet. Jag genomgick glädjens dag och gifte mig med mannen i mitt liv. Men jag har också haft en jobbig höst. Mitt inlägg jag skrev i oktober om utmattningssyndrom spreds ganska snabbt och lästes utav många. Jag har idag gjort min sista dag som sjukskriven. I morgon är det sagt att jag ska försöka komma tillbaka och vara redo. Sedan den 10 september har jag varit sjukskriven och försökt att varva ner. Under flera år har jag varit extremt aktiv och jobbat så mycket jag har orkat. Troligtvis mer än många jag känner. Jag har extremt höga krav på mig själv att prestera. Under dessa veckor har jag försökt lära mig hantera detta. Jag har försökt att sänka min garde. Jag har försökt lära mig att leva livet. Tröttheten hänger över mig konstant och min energi varierar från dag till dag. Ena dagen vill jag rädda världen, nästa dag har jag knappt orkat ta mig ur sängen. Men jag har accepterat situationen och förstått att jag behövt ge mig själv tid. Ganska snabbt efter att jag sjukskrevs bestämde jag mig för att en stor förändring krävdes om jag skulle kunna hitta tillbaka till mitt glada och spralliga jag. Jag har därför valt att avsluta min tjänst som sommelier på tvåstjärniga Frantzén i Gamla Stan. Min tid på krogen sedan juni 2014 har lärt mig otroligt mycket. Men jag har bestämt mig för att min egen hälsa är viktigare än alla prestigefulla jobb som finns.

Det är också med stor glädje jag kan meddela att jag ser ljuset i tunneln på riktigt. Snart börjar ett helt nytt liv. På mina egna villkor. I december öppnar Agrikultur.

Hållbart har nästan blivit ett uttjatat ord den senaste tiden. Men ack så viktigt för vår framtid. Filip Fastén och Joel Åhlin som blir mina nya arbetsgivare tänker hållbart rakt igenom. Från råvaror till personal. Det är också bland annat det som gjorde att jag föll pladask för projektet. Självklart också för att jag får ha Lina Ahlin som kollega. Min stöttepelare i livet. Bättre kan det inte bli. En bit i det hållbara tänket är att ha öppet måndag till fredag. Vi ska testa och se hur det fungerar. Det går ju i andra länder, så varför ska det inte kunna funka i Stockholm? Öppningsdatum är ännu inte spikat, men jag lovar att hålla er alla uppdaterade. Och på sommaren kan man hitta oss på nordöstra Gotland och fantastiska Furillen.

På Agrikultur kommer jag att arbeta deltid vilket ger mig en chans att ägna tid åt annat roligt som att skriva och hålla i vinprovningar för den intresserade.

Jag ser fram emot att skapa mig ett hållbart liv fyllt utav vin, glädje och träning.

Ett öppet brev till min bransch

Jag har knappt hört talas om det i restaurangbranschen. Det är något som hör till kontorsråttorna trodde jag. Det är lite hysch-hysch över det hela, något som är tabu och inte pratas om alls. Antingen tystas det ner eller så vill ingen ta upp ämnet. Samtidigt har jag nästan gått och väntat på att det ska hända någon på min arbetsplats. Så mycket tid, energi, kraft och själ vi lägger ner i vårt arbete. Men aldrig trodde jag att det skulle kunna hända mig. Verkligheten knackade på dörren och gav mig en käftsmäll. En rejäl sådan. Vissa säger att man går in i väggen. Men jag tycker att det här med en smäll passar in rätt bra också.

Sedan i mitten av september är jag sjukskriven för utmattningssyndrom. Alltså stress.

Att gå in i väggen tar lång tid. Lika lång tid tar det att komma tillbaka på fötterna igen har jag fått höra. Inte trodde jag att det kunde ske i min bransch. Det händer på andra platser. Inte i vår värld. Eftersom det är så sällsynt hos oss (vad vi tror åtminstone) tänkte jag dela med mig utav lite information en vän skickade till mig för några veckor sedan som kan vara viktigt för vissa att läsa. Karin Isberg som bland annat föreläser om stresshantering skriver så här:

5 saker alla borde veta om utmattning:

1. Utmattning drabbar dem som är starka – De som drabbas av utmattningssyndrom är ofta högpresterare med stora inre resurser. De ställer höga krav på sig själva och upplever dessutom krav både på jobbet och hemma. Den här styrkan är precis det som lägger grunden för utmattning. Det krävs en stark person för att pressa sig så hårt och så länge.
2. Utmattning drabbar de omtänksamma – Utmattade personer är godhjärtade människor som ofta tänker mer på andra än på sig själva. De tycker att det känns egoistiskt att fokusera på sig själv, men i förlängningen leder det till att de försummar sina egna behov. Det är som att köra en bil utan att stanna och tanka. Utan bränsle tar det stopp. Utmattning är som ett inre motorstopp.
3. Utmattning drabbar dem som har svårt att säga nej – Eftersom de som drabbas av utmattning ofta är omtänksamma, generösa personer med stora inre resurser vill de ställa upp och hjälpa till. Det som andra ber om är inte så betungande och svårt, och därför finns det inget skäl att säga nej. Men till slut går det inte längre. Tiden och orken räcker inte till. De inre resurserna är tömda.
4. Utmattning är inte depression – Utmattning har många likheter med depression men det finns några avgörande skillnader. En är att deprimerade personer ofta har gett upp och anklagar sig själva. Det gör sällan de som är utmattade. I stället brukar det finnas en frustration eller ilska över hur livet ser ut och en känsla av att: ”Så här kan det inte fortsätta”. Den frustrationen är bra – för i den finns fröet till förändring.
5. Vägen ur utmattning är att fokusera på sig själv – Ju mer man prioriterar sitt eget välmående, desto snabbare kan man återhämta sig från utmattning. Genom att ägna tid åt fritidsintressen som får oss att slappna av och vara med människor som gör oss glada fylls de inre resurserna upp igen. Att öva sig på att sätta gränser, säga nej till andra, träna sig i att be om hjälp och att ställa mer rimliga krav på sig själv är färdigheter som är allmänt stärkande och som dessutom förebygger att man drabbas av utmattning fler gånger.