Street food

Eller i mitt fall skulle jag vilja kalla det för car food. Idag har varit en dag när jag har försökt komma ikapp med livet efter senaste tidens koncentration på välgörenhetsmiddagen som ägde rum i lördags. Igår kidnappade jag Kim the Beagle för att få lite extra ro i själen. Det finns inget som får mig att slappna av som att få hänga i stallet med både ponny och vovve.

Så idag har jag och Kim:

• testat vin med en importör
• levererat 30 st bag in box med äppelmust till jobbet
• varit och hämtat ut mitt visum till Kina
• ätit street food i bilen (säg inget till Tompa, han blir så arg när jag äter i bilen...)
• varit i stallet och longerat två ponnysar
• Kim har jagat Corné i ridhuset
• gjort klart ekonomi inför besök hos revisorn i morgon
• sett tillbaka på vad jag åt på 90-talet genom Historieätarna
• myst i soffan

Det här med food trucks är inget jag har särskilt stor erfarenhet av eftersom det är väldigt sällan jag äter lunch på stan. Jag får ju mat på jobbet. Men idag när jag hämtade ut mitt visum vid Garnisonen kurrade det lite i magen och jag insåg att lunch kanske är ett bra påfund ändå...Så jag köpte mig en riktigt god sandwich. Och TROCADERO! Hur gott är det inte med Trocadero?! "Churrasco de Chile". (Riktigt god!)Kim the Beagle var riktigt förtvivlad för att han inte fick smaka. Jag tror att han har skvallrat till Tompa att jag åt i bilen. Byracka!

Nej, nu ska jag beställa lite vin till jobbet. Och leta reda på lite info om Peking inför helgens resa.

Ledighetskommittén

Vet du vad det absolut bästa med att vara tillbaka hemma i Stockholm är? Att jag har Sveriges bästa sommeliertjänst och jobbar tisdag, onsdag, varannan fredag. Just det. Tisdag, onsdag & varannan fredag. Så ser mitt schema ut. Att jag är en arbetsnarkoman och inte riktigt kan låta bli att hålla mig borta från restaurangen på måndagar är ett problem jag måste ta itu med snart. Men jag är ju så kär i vår lilla pärla till krog så jag tycker om att vara inne och pyssla. Igår var det ju torsdag så jag var ledig. Hur kan en av veckans lediga dagar se ut för mig då? Jo, Tompa väckte mig tidigt som tusan trots att han vet att jag kom hem sent från jobbet och behöver få sova ut. Så jag vaknade på dåligt humör och försökte somna om. Jag har extremt svårt för att somna om nätterna och ligger ofta vaken länge och försöker lösa världens alla problem i mina tankar. Ibland kommer jag på snilleblixtar, som att jag ska arrangera en välgörenhetsmiddag för Cystisk Fibros i december. Sådana tankar är bra.

Jag låg kvar och halvsov fram till 9.30 då jag gick upp och satte igång min nya telefon. Införskaffade en ny Iphone häromdagen för att den gamla gett upp. Telefonerna verkar inte hålla längre än 2 år nuförtiden. Det är som att det är förinställt på dagen. Jag var så trött och kände mig helt slut i kroppen. Seg och lite snuvig. Men hoppade in i bilen och for in till stan för att förena nytta med nöje. Privat provning med Helena.

Hade bokat möte med Helena för att prova viner och sedan äta lunch tillsammans. Det känns så bra att min glöd börjar komma tillbaka. Testa viner har inte riktigt stått högt upp på prioriteringslistan när jag befunnit mig fast på nordöstra Gotland hela sommaren. Den här veckan har jag hunnit med att prova vin med sex säljare från olika importörer. Jag uppskattar verkligen att få prova vin själv med säljarna och är så tacksam när de tar sig tid att komma till krogen för att träffa mig. Vi ligger ju inte direkt mitt i city. Men lika mycket tycker jag att det är kul att få ta mig till deras kontor där man lätt kan testa igenom en större mängd av viner än vad de orkar bära med sig. Helena är inte bara en säljare för mig utan har med tiden blivit en god vän som jag så gärna spenderar tid med och pratar om livet med. Balsam för själen helt enkelt.  Ett av vinerna jag testat i veckan. En Riesling med mycket bra klunkabilitet.

Efter långmötet med Helena åkte jag förbi en ridsportaffär och köpte ett nytt bett till ponnybuset. (Bett är något hästen har i munnen när man rider....) Styrde sedan bilen ut mot stallet långt ute på Ekerö. Ett snabbt stopp vid Pressbyrån i Drottningholm och inhandlade en varm choklad, perfekt när vädret är så ruggigt och regnigt som det var igår. Pysslade om Corné och friserade manen. Han måste ju också se snygg ut. Sedan red jag en annan ponny, Mustang, som en ung tjej fick precis före sommaren. Jag kände igenom ponnyn för att kunna hjälpa henne och guida henne hur hon ska kunna rida honom bättre och lät henne sedan sitta upp så att jag kunde ge henne konkreta tips. Corné och jag laddade upp inför kvällens träningspass med en NOCCO.

Därefter red jag och Corné privatlektion i lösgörande markarbete. Han verkade riktigt nöjd med det nya bettet och jobbade på riktigt bra. Äntligen börjar det lossna för oss och jag har hittat knapparna på ponnybuset. Det är helt otroligt vad ett bra träningspass på hästryggen kan ge så mycket energi och glädje. Innan jag kom ut till stallet kände jag mig seg och nästan lite nere. Men efter att ha hängt med Conny var allt som bortglömt. Radiokanalen Svensk Pop är perfekt att skråla till i bilen.

All den där extraenergin som stallet gav mig gjorde att jag var tvungen att sjunga högt för mig själv på väg hem i bilen. Svensk Pop är perfekt att lyssna på där gamla klassiker spelas titt som tätt. Jag menar, vem kan inte texterna till Nordmans gamla dängor utantill? Det kan åtminstone jag...

En annan låt som jag inte kan sluta lyssna på just nu är James Arthurs Say You Won't Let Go. Så. Jädra. Vacker. Vartenda ord i texten får mig att tänka på min man och le. Här är den, varsågod:

https://youtu.be/0yW7w8F2TVA

Imorgon är förresten en dag jag sett fram emot länge. Kock-Lina fyllde år för några veckor sedan och hennes present från mig var en spa-dag. Med mig såklart. Så imorgon bitti ska vi äta frukost tidigt och sedan gå på spa som inkluderar varsin massage. Lika mycket en present till mig själv med andra ord. Och just det, ikväll kommer min idol och mentor Åsa för en middag på Agrikultur. Det ska bli kul!

Kram /Danni

Ponnybus på sommarkollo

Semester är helt fantastiskt, men jag saknar ponnybuset Corné. Vetskapen att han är på det bästa sommarkollot en ponny kan vara gör att jag känner mig lite lugnare. Ponnyn fick hänga med mig till Furillen på Gotland och hänger med sex stycken andra killar, tre islänningar och tre tvååriga hattifnattar. Två veckors välförtjänt vila i den största hage jag någonsin har beskådat med varierad terräng som egen sandstrand ner i havet och klippor att blicka ut från. Man skulle kunna säga att han är på spa. Ponnyn, balsam för min själ. Nu är jag glad att jag är på väg tillbaka till öjn och kan få spendera tid med denna lilla buse igen.

Bubbel och en gnutta grubbel

Kommer hem till en tom lägenhet efter en lång dag. Mannen befinner sig i Monaco och bevittnar Formel 1. Jag går raka vägen till min vinkyl och plockar fram en liten flaska bubbel från senaste resan till Champagne. En producent jag aldrig testat tidigare och knappt hört talas om. Jag älskar att fylla resväskan med spännande små flaskor. Ikväll är det Charles Ellner från Epernay som får fylla glaset medan Walking on a dream dånar ur högtalarna och tar mig tillbaka till snötäckta alptoppar. Jag minns, ler inombords, längtar tillbaka.  Och så kommer nästa låt. Spotify-listan är inställd på shuffle och ger mig en tidsresa. Utan dina andetag med Kent. Bandet mitt hjärta klappar lite extra för. En låt som från början var en B-sida men idag är Kents mest spelade låt, med råge. En text som för många har blivit en kärleksförklaring. Så sjöngs den även på mitt eget bröllop förra sommaren av min far. Med blandade känslor. Texten gör mig skör. Den får mig alltid att tänka på min man.

Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor jag kan inte ens stå när du inte ser på och genomskinlig grå blir jag utan dina andetag

Texten påminner mig om Cystisk Fibros som min man lever med. Som vi lever med. Jag pratar sällan om det då det är en del av vardagen. Vill du veta mer så öppnade jag upp mig en gång här. Det räcker så.

Att tillåta sig själv att vara skör.

- Utsikten som skapar harmoni i vardagen. Sedan 4 års ålder har hästarna varit en del av mitt liv. Sittandes på hästryggen i skogen, där har jag säkert skrivit hundratals noveller i tankarna. Ett par ponnyöron som lugnar. Under tiden jag arbetade på Frantzén hann jag inte med hästeriet. Jag var sommelier på en av Sveriges absolut bästa krogar. Jag hade, för många och även mig själv då, drömjobbet. Men jag tappade bort mig. Den viktiga stunden när jag skapar mitt eget universum i hjärnan hade jag inte tid för. I höstas gick jag in i väggen. Något jag var öppen med här. Jag valde att vara öppen om min sjukskrivning för att utbrändhet är ett tabubelagt ämne som verkligen måste tas på allvar. Jag var sjukskriven i 10 veckor. Min läkare ville låta mig vila längre men då Försäkringskassan nekade mig sjukpenning hade jag inget val, det var bara att börja jobba igen om jag skulle ha råd att leva. Jag togs inte på allvar. Jag trodde att min karriär som sommelier bara var att säga tack och adjö till. Jag var körd. Vad har någon som gått in i väggen att ge en arbetsgivare?

Men Joel och Filip ville ha med mig i sitt team när de öppnade sin krog Agrikultur. De trodde på mig, de visste att jag är en klippa på restauranggolvet. Strax efter öppningen av krogen som satsar lika mycket på en hälsosam miljö för sin personal som att laga bra mat skrev min bloggkollega Jon Hansson om oss och intervjuade mig för White Paper. Det skrevs om min sjukskrivning. Om arbetsmiljön för kroganställda. Jag var livrädd när artikeln kom ut. Vad skulle branschen säga? För någon månad sedan överhörde jag ett sällskap när de pratade. Pratade om mig. "Hon Daniella, sommeliern, jag läste någonstans att hon gått in i väggen på Frantzén. Men nu är hon här." Ja, jag är här. Starkare än någonsin. Och jag ger mig själv tid att spendera på hästryggen med ponnyöron som utsikt. Nästan varje dag.

När jag sakta började jobba igen var jag livrädd för vad folk skulle tycka och tänka. Att jag var svag. Att jag inte gjorde ett bra jobb. I efterhand är mina 10 veckors sjuskrivning något av det bästa som kunde hända mig. Jag är en arbetsnarkoman som mår bäst när jag har tusen bollar i luften och det är sådan jag är och kommer troligtvis aldrig lära mig bättre. Men de 10 veckorna lärde mig att sätta gränser. Jag lärde mig att stava till ordet NEJ. Ett ord jag knappt visste vad det betydde tidigare.

Under våren har jag tagit två steg fram och ett steg tillbaka. Tre steg fram och fyra steg tillbaka. Stormsteg fram och sedan inser jag att handbromsen måste dras åt igen. Linjen är hårfin. Att lära sig livets balansgång. Min svaghet är att jag alltid ska vara så nedrans stark. För lite mer än en månad sedan erbjöds jag ett av mina drömjobb. Enligt mig, Sveriges viktigaste sommeliertjänst. De ville ha mig, även fast jag gick in i väggen i höstas. De tror på mig. Men jag är inte redo. Jag tackade nej.

Jag sökte nyligen till Poppius grundkurs i journalistik. Att utveckla mitt skrivande är något jag länge velat lägga tid på. Men så slog det mig idag; varför just Poppius? Ska jag rätta mig in i ledet och bli ännu en sommelierutbildad tjej i min egen ålder som också går på Poppius? Det verkar vara lika trendigt att gå på Poppius idag som att bli sommelier. Och framförallt, varför ska jag alltid pressa mig själv till bristningsgränsen? Jag intalar mig själv att det är helt okej att inte vara bäst på allt. Just av samma anledning valde jag att inte delta i sommelier-SM eller Lily Bollinger Award i år. Att tävla ska vara något roligt. Inte något man pressar sig själv till för att man tror att man förväntas ställa upp.

Vinvärlden är oändlig. Ju mer jag lär mig desto mindre kan jag. Jag är självsäker i hur jag för mig på restauranggolvet men är otroligt ödmjuk som sommelier. Jag har så mycket att lära mig. Teori är min svaghet, jag har alltid varit en praktiker. Jag vill resa vinvärlden runt, lära känna människorna bakom drycken i glaset, lära känna marken där druvorna växer. Att resa är bland det bästa jag vet, skulle utan tvekan kunna leva livet med bara en resväska i handen och få uppleva kulturen världen runt. Få dansa till ljudet av en saxofon på en vinfestival någonstans i Spanien.

Kvällens spellista jobbar vidare. Awolnations version av I´m on fire förgyller min tillvaro och min halvflaska Charles Ellner börjar ta slut. Den är förresten väldigt trevlig. Drick om du får möjlighet.

Ps. Jag saknar min Vespa.

När två världar möts

Det är lika bra att jag introducerar er, risken är stor att ni ses igen. Låt mig presentera ponnyn Corné: Corné är en C-ponny som jag sedan 1 mars hyr på heltid. Första gången vi fick bekanta oss var i januari när jag bestämde mig för att börja på ridskolan tillsammans med ett gäng jag red med under tidiga tonåren. Vi kallar vår hoppgrupp på torsdagskvällar för tantgruppen. Tantgruppen är bland de roligaste som hänt mig på senare tid. Ett perfekt sätt att förena nytta med nöje. Att få hoppträna och skratta tills man får ont i magen tillsammans med gamla vänner.

Instruktören Ella parade ihop mig med Corné, hon trodde att vi skulle passa varandra perfekt. Varför? Han var en vild odåga som småflickorna inte kunde hantera. En vilsen själ som inte hittat rätt. Första gången jag satt på honom var han vild och het. Jag var tvungen att styra in i väggen för att få stopp på kraken. Jag kunde inte sluta tänka att jag var en värdelös ryttare, det här kommer aldrig gå. Men Ella, som vet vilka slags hästar jag hanterat genom åren, matchade oss perfekt. Idag, efter bara två månader i varandras sällskap, litar han på mig och låter mig flyga över hindren. Precis den där känslan utav att sväva som jag så länge har längtat efter. Efter i höstas är Corné  precis vad jag behöver. Den perfekta terapin för en stressad själ. Jag vet inte riktigt vad det är med vilda hästar jag älskar, men av någon konstig anledning har jag ett lugn som verkar smitta av sig ordentligt på hästarna. De knasiga, vilda, heta ponnybusarna gör mig extra lugn.

Jag ägnar alltså mycket utav min lediga tid i stallet, vilket gör min man enormt besviken och ännu mer uppmärkamshetskrävande. Sex dagar i veckan är jag där, på ridskolan jag lärde mig rida som 5-åring. När man befinner sig på en ridskola träffar man på många olika sorters människor. Allt från nybörjarknatten på den lilla shettisen, elitryttaren och ponnyföräldrarna. Både nybörjarföräldrar och de som mockar åt sina döttrars ponnyer i väntan på att få åka hem och äta middag. Häromdagen överhörde jag en nybörjarpappa prata med ridskolechefen medan jag mockade åt Corné. Jag kunde inte sluta att skratta i tysthet medan jag tjuvlyssnade genom boxspringorna:

Pappan älskar att vara ute i naturen. Han är en duktig extremskidåkare (påstod han) och åker varje år till Alperna för att få pumpa puder offpist. Han gillar även att gå på tur med skidor och att cykla mountainbike. Han är en riktig tuffing helt enkelt och bäst på allt. På många sätt påminner han mig om min styvfar. Sedan hans dotter börjat rida har han inspirerats utav cowboy-filmer med John Wayne och vill börja rida. Men han är för cool för att gå på ridskola. Han kan tänka sig att gå en termin för att lära sig grunderna, men sen vill han bara rida ut i skogen tillsammans med sin dotter. Han vill gärna ha en egen häst. Men han ska bara behöva komma till stallet en eller två dagar i veckan, lördag och söndag, för att rida ut i naturen. Så det är perfekt om ridskolan kan sköta hästen annars. Kan man kanske vara andelsägare, sådär som med fjällstugor?

Hästfolket kommer förstå varför jag skrattade i tysthet. Hästarna kräver lite mer uppmärksamhet än vad skidorna gör. Jag som vistas mycket i båda världar vet. Men ändå kunde jag på något sätt förstå hur han tänkte. Pappan ville jämföra känslan av frihet med den man får ute i naturen på hästryggen. Och jag imponerades över att han faktiskt förstått en del av grejen. Du nybörjarpappa, även om jag skrattade åt ditt sätt att jämföra en häst med en fjällstuga så har du ändå min fulla respekt för att du har fattat att frihet kan vara samma känsla med olika medel. På en hästrygg eller på ett par feta offpist-lagg.

När jag ändå är inne på det här med hästar så måste jag passa på att ge er ryttare lite vintips. Glastillverkaren Riedel har gjort en satans snygg vinkaraff för alla horselovers. Ett måste att ha om du uppskattar häst och vin i kombination.

Och här lite hästviner:

Dark Horse Wine från Kalifronien Wild Horse Winery även det från Kalifronien Château Cheval Blanc, må vara dyrt men här är ett riktigt hästvin Domaine de Chevalier Iron Horse Russian Cuvée är ett bubbel även det från landet i väst.

Stay safe!