När två världar möts

Det är lika bra att jag introducerar er, risken är stor att ni ses igen. Låt mig presentera ponnyn Corné: Corné är en C-ponny som jag sedan 1 mars hyr på heltid. Första gången vi fick bekanta oss var i januari när jag bestämde mig för att börja på ridskolan tillsammans med ett gäng jag red med under tidiga tonåren. Vi kallar vår hoppgrupp på torsdagskvällar för tantgruppen. Tantgruppen är bland de roligaste som hänt mig på senare tid. Ett perfekt sätt att förena nytta med nöje. Att få hoppträna och skratta tills man får ont i magen tillsammans med gamla vänner.

Instruktören Ella parade ihop mig med Corné, hon trodde att vi skulle passa varandra perfekt. Varför? Han var en vild odåga som småflickorna inte kunde hantera. En vilsen själ som inte hittat rätt. Första gången jag satt på honom var han vild och het. Jag var tvungen att styra in i väggen för att få stopp på kraken. Jag kunde inte sluta tänka att jag var en värdelös ryttare, det här kommer aldrig gå. Men Ella, som vet vilka slags hästar jag hanterat genom åren, matchade oss perfekt. Idag, efter bara två månader i varandras sällskap, litar han på mig och låter mig flyga över hindren. Precis den där känslan utav att sväva som jag så länge har längtat efter. Efter i höstas är Corné  precis vad jag behöver. Den perfekta terapin för en stressad själ. Jag vet inte riktigt vad det är med vilda hästar jag älskar, men av någon konstig anledning har jag ett lugn som verkar smitta av sig ordentligt på hästarna. De knasiga, vilda, heta ponnybusarna gör mig extra lugn.

Jag ägnar alltså mycket utav min lediga tid i stallet, vilket gör min man enormt besviken och ännu mer uppmärkamshetskrävande. Sex dagar i veckan är jag där, på ridskolan jag lärde mig rida som 5-åring. När man befinner sig på en ridskola träffar man på många olika sorters människor. Allt från nybörjarknatten på den lilla shettisen, elitryttaren och ponnyföräldrarna. Både nybörjarföräldrar och de som mockar åt sina döttrars ponnyer i väntan på att få åka hem och äta middag. Häromdagen överhörde jag en nybörjarpappa prata med ridskolechefen medan jag mockade åt Corné. Jag kunde inte sluta att skratta i tysthet medan jag tjuvlyssnade genom boxspringorna:

Pappan älskar att vara ute i naturen. Han är en duktig extremskidåkare (påstod han) och åker varje år till Alperna för att få pumpa puder offpist. Han gillar även att gå på tur med skidor och att cykla mountainbike. Han är en riktig tuffing helt enkelt och bäst på allt. På många sätt påminner han mig om min styvfar. Sedan hans dotter börjat rida har han inspirerats utav cowboy-filmer med John Wayne och vill börja rida. Men han är för cool för att gå på ridskola. Han kan tänka sig att gå en termin för att lära sig grunderna, men sen vill han bara rida ut i skogen tillsammans med sin dotter. Han vill gärna ha en egen häst. Men han ska bara behöva komma till stallet en eller två dagar i veckan, lördag och söndag, för att rida ut i naturen. Så det är perfekt om ridskolan kan sköta hästen annars. Kan man kanske vara andelsägare, sådär som med fjällstugor?

Hästfolket kommer förstå varför jag skrattade i tysthet. Hästarna kräver lite mer uppmärksamhet än vad skidorna gör. Jag som vistas mycket i båda världar vet. Men ändå kunde jag på något sätt förstå hur han tänkte. Pappan ville jämföra känslan av frihet med den man får ute i naturen på hästryggen. Och jag imponerades över att han faktiskt förstått en del av grejen. Du nybörjarpappa, även om jag skrattade åt ditt sätt att jämföra en häst med en fjällstuga så har du ändå min fulla respekt för att du har fattat att frihet kan vara samma känsla med olika medel. På en hästrygg eller på ett par feta offpist-lagg.

När jag ändå är inne på det här med hästar så måste jag passa på att ge er ryttare lite vintips. Glastillverkaren Riedel har gjort en satans snygg vinkaraff för alla horselovers. Ett måste att ha om du uppskattar häst och vin i kombination.

Och här lite hästviner:

Dark Horse Wine från Kalifronien Wild Horse Winery även det från Kalifronien Château Cheval Blanc, må vara dyrt men här är ett riktigt hästvin Domaine de Chevalier Iron Horse Russian Cuvée är ett bubbel även det från landet i väst.

Stay safe!

Ljuset i tunneln

År 2015 kommer jag att minnas som både mitt bästa och tyngsta år i livet. Jag genomgick glädjens dag och gifte mig med mannen i mitt liv. Men jag har också haft en jobbig höst. Mitt inlägg jag skrev i oktober om utmattningssyndrom spreds ganska snabbt och lästes utav många. Jag har idag gjort min sista dag som sjukskriven. I morgon är det sagt att jag ska försöka komma tillbaka och vara redo. Sedan den 10 september har jag varit sjukskriven och försökt att varva ner. Under flera år har jag varit extremt aktiv och jobbat så mycket jag har orkat. Troligtvis mer än många jag känner. Jag har extremt höga krav på mig själv att prestera. Under dessa veckor har jag försökt lära mig hantera detta. Jag har försökt att sänka min garde. Jag har försökt lära mig att leva livet. Tröttheten hänger över mig konstant och min energi varierar från dag till dag. Ena dagen vill jag rädda världen, nästa dag har jag knappt orkat ta mig ur sängen. Men jag har accepterat situationen och förstått att jag behövt ge mig själv tid. Ganska snabbt efter att jag sjukskrevs bestämde jag mig för att en stor förändring krävdes om jag skulle kunna hitta tillbaka till mitt glada och spralliga jag. Jag har därför valt att avsluta min tjänst som sommelier på tvåstjärniga Frantzén i Gamla Stan. Min tid på krogen sedan juni 2014 har lärt mig otroligt mycket. Men jag har bestämt mig för att min egen hälsa är viktigare än alla prestigefulla jobb som finns.

Det är också med stor glädje jag kan meddela att jag ser ljuset i tunneln på riktigt. Snart börjar ett helt nytt liv. På mina egna villkor. I december öppnar Agrikultur.

Hållbart har nästan blivit ett uttjatat ord den senaste tiden. Men ack så viktigt för vår framtid. Filip Fastén och Joel Åhlin som blir mina nya arbetsgivare tänker hållbart rakt igenom. Från råvaror till personal. Det är också bland annat det som gjorde att jag föll pladask för projektet. Självklart också för att jag får ha Lina Ahlin som kollega. Min stöttepelare i livet. Bättre kan det inte bli. En bit i det hållbara tänket är att ha öppet måndag till fredag. Vi ska testa och se hur det fungerar. Det går ju i andra länder, så varför ska det inte kunna funka i Stockholm? Öppningsdatum är ännu inte spikat, men jag lovar att hålla er alla uppdaterade. Och på sommaren kan man hitta oss på nordöstra Gotland och fantastiska Furillen.

På Agrikultur kommer jag att arbeta deltid vilket ger mig en chans att ägna tid åt annat roligt som att skriva och hålla i vinprovningar för den intresserade.

Jag ser fram emot att skapa mig ett hållbart liv fyllt utav vin, glädje och träning.

Ett öppet brev till min bransch

Jag har knappt hört talas om det i restaurangbranschen. Det är något som hör till kontorsråttorna trodde jag. Det är lite hysch-hysch över det hela, något som är tabu och inte pratas om alls. Antingen tystas det ner eller så vill ingen ta upp ämnet. Samtidigt har jag nästan gått och väntat på att det ska hända någon på min arbetsplats. Så mycket tid, energi, kraft och själ vi lägger ner i vårt arbete. Men aldrig trodde jag att det skulle kunna hända mig. Verkligheten knackade på dörren och gav mig en käftsmäll. En rejäl sådan. Vissa säger att man går in i väggen. Men jag tycker att det här med en smäll passar in rätt bra också.

Sedan i mitten av september är jag sjukskriven för utmattningssyndrom. Alltså stress.

Att gå in i väggen tar lång tid. Lika lång tid tar det att komma tillbaka på fötterna igen har jag fått höra. Inte trodde jag att det kunde ske i min bransch. Det händer på andra platser. Inte i vår värld. Eftersom det är så sällsynt hos oss (vad vi tror åtminstone) tänkte jag dela med mig utav lite information en vän skickade till mig för några veckor sedan som kan vara viktigt för vissa att läsa. Karin Isberg som bland annat föreläser om stresshantering skriver så här:

5 saker alla borde veta om utmattning:

1. Utmattning drabbar dem som är starka – De som drabbas av utmattningssyndrom är ofta högpresterare med stora inre resurser. De ställer höga krav på sig själva och upplever dessutom krav både på jobbet och hemma. Den här styrkan är precis det som lägger grunden för utmattning. Det krävs en stark person för att pressa sig så hårt och så länge.
2. Utmattning drabbar de omtänksamma – Utmattade personer är godhjärtade människor som ofta tänker mer på andra än på sig själva. De tycker att det känns egoistiskt att fokusera på sig själv, men i förlängningen leder det till att de försummar sina egna behov. Det är som att köra en bil utan att stanna och tanka. Utan bränsle tar det stopp. Utmattning är som ett inre motorstopp.
3. Utmattning drabbar dem som har svårt att säga nej – Eftersom de som drabbas av utmattning ofta är omtänksamma, generösa personer med stora inre resurser vill de ställa upp och hjälpa till. Det som andra ber om är inte så betungande och svårt, och därför finns det inget skäl att säga nej. Men till slut går det inte längre. Tiden och orken räcker inte till. De inre resurserna är tömda.
4. Utmattning är inte depression – Utmattning har många likheter med depression men det finns några avgörande skillnader. En är att deprimerade personer ofta har gett upp och anklagar sig själva. Det gör sällan de som är utmattade. I stället brukar det finnas en frustration eller ilska över hur livet ser ut och en känsla av att: ”Så här kan det inte fortsätta”. Den frustrationen är bra – för i den finns fröet till förändring.
5. Vägen ur utmattning är att fokusera på sig själv – Ju mer man prioriterar sitt eget välmående, desto snabbare kan man återhämta sig från utmattning. Genom att ägna tid åt fritidsintressen som får oss att slappna av och vara med människor som gör oss glada fylls de inre resurserna upp igen. Att öva sig på att sätta gränser, säga nej till andra, träna sig i att be om hjälp och att ställa mer rimliga krav på sig själv är färdigheter som är allmänt stärkande och som dessutom förebygger att man drabbas av utmattning fler gånger.