A perfect match

I januari förra året kastades jag upp på en tokig ponny. En vilsen själ som behövde vägledning för att hitta rätt. Han skenade när han inte orkade jobba ordentligt för att han inte var tillräckligt musklad. Han smet ifrån arbetet. Jag fick styra in i väggen första gången jag satt på honom för att få stopp på galningen. Och det var just det jag föll för. En envis liten ponny som gjorde lite som han själv ville. Efter att ha hoppat honom tre gånger och ridit med på en dressyrlektion sa min gamla ridlärare -"Varför blir du inte fodervärd på honom?"Ja, varför inte? Och så blev det. Efter att ha pratat med hans ägare så blev han min på heltid under förutsättning att jag skulle utbilda honom tills han var hanterbar för en yngre ryttare. Corné fick åka med mig till Gotland under sommaren där han spenderade dygnets alla timmar på det vackraste betet jag någonsin sett, med en egen sandstrand tillsammans med 6 andra fyrbenta vänner. Han blev snabbt kung i hagen. 

Sommaren gjorde honom gott, på riktigt. Han gick från att vara 4 år i huvudet till den 13-åriga häst han faktiskt är. Han satte muskler av att gå ute dygnet runt och allt konditionsarbete gjorde sitt. Väl hemma på Ekerö igen visade han uppe n toppform för sin ägare.  Foto: Ridsportfoto.se

Under året har vi varit ute och hoppat lite banor både på Pay & Jump och tävlingar. Av 13 starter har vi gjort 11 felfria rundor. I fredags hoppade vi en bana där några hinder låg på 1 meter (Lätt A för denna lilla C-ponny...). Nu i helgen gjorde vi vår sista start tillsammans.Foto: Ridsportfoto.se

Den här fantastiska lilla ponnyn har en sådan personlighet. Så fort jag ropar på honom gnäggar han glatt och går direkt mot grinden för att få komma in från hagen. Vi har fått ett speciellt band sinsemellan. Han är verkligen en enmanshäst som tyr sig till den han litar på. Jag är otroligt stolt över att ha fått hans förtroende och vi är ett perfekt team tillsammans. En matchning som handlar om tillit. Under året har vi gjort otroliga framsteg och tyvärr är han nu för fin för mig.  All den glädje detta ponnybus har skänkt mig. Men jag har också slitit hårt för att komma dit vi är idag.

Det är med stor sorg i hjärtat som det nu är dags att lämna över stafettpinnen till en yngre förmåga. Jag har gjort mitt jobb och är tacksam för året som varit. Vi har två veckor kvar tillsammans, och då ska vi minsann bara ut och njuta på härliga galoppturer i naturen.

Älskade, bästa Corné. Nu väntar nya utmaningar för oss båda.

Ponnybus på sommarkollo

Semester är helt fantastiskt, men jag saknar ponnybuset Corné. Vetskapen att han är på det bästa sommarkollot en ponny kan vara gör att jag känner mig lite lugnare. Ponnyn fick hänga med mig till Furillen på Gotland och hänger med sex stycken andra killar, tre islänningar och tre tvååriga hattifnattar. Två veckors välförtjänt vila i den största hage jag någonsin har beskådat med varierad terräng som egen sandstrand ner i havet och klippor att blicka ut från. Man skulle kunna säga att han är på spa. Ponnyn, balsam för min själ. Nu är jag glad att jag är på väg tillbaka till öjn och kan få spendera tid med denna lilla buse igen.

När två världar möts

Det är lika bra att jag introducerar er, risken är stor att ni ses igen. Låt mig presentera ponnyn Corné: Corné är en C-ponny som jag sedan 1 mars hyr på heltid. Första gången vi fick bekanta oss var i januari när jag bestämde mig för att börja på ridskolan tillsammans med ett gäng jag red med under tidiga tonåren. Vi kallar vår hoppgrupp på torsdagskvällar för tantgruppen. Tantgruppen är bland de roligaste som hänt mig på senare tid. Ett perfekt sätt att förena nytta med nöje. Att få hoppträna och skratta tills man får ont i magen tillsammans med gamla vänner.

Instruktören Ella parade ihop mig med Corné, hon trodde att vi skulle passa varandra perfekt. Varför? Han var en vild odåga som småflickorna inte kunde hantera. En vilsen själ som inte hittat rätt. Första gången jag satt på honom var han vild och het. Jag var tvungen att styra in i väggen för att få stopp på kraken. Jag kunde inte sluta tänka att jag var en värdelös ryttare, det här kommer aldrig gå. Men Ella, som vet vilka slags hästar jag hanterat genom åren, matchade oss perfekt. Idag, efter bara två månader i varandras sällskap, litar han på mig och låter mig flyga över hindren. Precis den där känslan utav att sväva som jag så länge har längtat efter. Efter i höstas är Corné  precis vad jag behöver. Den perfekta terapin för en stressad själ. Jag vet inte riktigt vad det är med vilda hästar jag älskar, men av någon konstig anledning har jag ett lugn som verkar smitta av sig ordentligt på hästarna. De knasiga, vilda, heta ponnybusarna gör mig extra lugn.

Jag ägnar alltså mycket utav min lediga tid i stallet, vilket gör min man enormt besviken och ännu mer uppmärkamshetskrävande. Sex dagar i veckan är jag där, på ridskolan jag lärde mig rida som 5-åring. När man befinner sig på en ridskola träffar man på många olika sorters människor. Allt från nybörjarknatten på den lilla shettisen, elitryttaren och ponnyföräldrarna. Både nybörjarföräldrar och de som mockar åt sina döttrars ponnyer i väntan på att få åka hem och äta middag. Häromdagen överhörde jag en nybörjarpappa prata med ridskolechefen medan jag mockade åt Corné. Jag kunde inte sluta att skratta i tysthet medan jag tjuvlyssnade genom boxspringorna:

Pappan älskar att vara ute i naturen. Han är en duktig extremskidåkare (påstod han) och åker varje år till Alperna för att få pumpa puder offpist. Han gillar även att gå på tur med skidor och att cykla mountainbike. Han är en riktig tuffing helt enkelt och bäst på allt. På många sätt påminner han mig om min styvfar. Sedan hans dotter börjat rida har han inspirerats utav cowboy-filmer med John Wayne och vill börja rida. Men han är för cool för att gå på ridskola. Han kan tänka sig att gå en termin för att lära sig grunderna, men sen vill han bara rida ut i skogen tillsammans med sin dotter. Han vill gärna ha en egen häst. Men han ska bara behöva komma till stallet en eller två dagar i veckan, lördag och söndag, för att rida ut i naturen. Så det är perfekt om ridskolan kan sköta hästen annars. Kan man kanske vara andelsägare, sådär som med fjällstugor?

Hästfolket kommer förstå varför jag skrattade i tysthet. Hästarna kräver lite mer uppmärksamhet än vad skidorna gör. Jag som vistas mycket i båda världar vet. Men ändå kunde jag på något sätt förstå hur han tänkte. Pappan ville jämföra känslan av frihet med den man får ute i naturen på hästryggen. Och jag imponerades över att han faktiskt förstått en del av grejen. Du nybörjarpappa, även om jag skrattade åt ditt sätt att jämföra en häst med en fjällstuga så har du ändå min fulla respekt för att du har fattat att frihet kan vara samma känsla med olika medel. På en hästrygg eller på ett par feta offpist-lagg.

När jag ändå är inne på det här med hästar så måste jag passa på att ge er ryttare lite vintips. Glastillverkaren Riedel har gjort en satans snygg vinkaraff för alla horselovers. Ett måste att ha om du uppskattar häst och vin i kombination.

Och här lite hästviner:

Dark Horse Wine från Kalifronien Wild Horse Winery även det från Kalifronien Château Cheval Blanc, må vara dyrt men här är ett riktigt hästvin Domaine de Chevalier Iron Horse Russian Cuvée är ett bubbel även det från landet i väst.

Stay safe!