Besök hos största producenten i Schweiz: Provins

Du vet känslan av uppgivenhet när du har tappat bort dina anteckningar från något väldigt, väldigt, väldigt viktigt? Ja, precis den känslan. Så känner jag just nu. När den känslan infann sig och det var ett faktum att alla anteckningar från Schweiz är borta, då är det tur att Google finns. Det är ju trist om jag inte kan skriva något om mitt besök hos Provins.  

Under ett av våra i princip dagliga besök i mataffären i Chavannes (paradiset på jorden) blev jag bundis med sommelieren Valentine vars jobb är att rekommendera och sälja på folk vin i mataffären. I Schweiz är det så sofistikerat att man kan få provsmaka vin medan man funderar på vad man ska äta till middag. Det är toppen. Vi började prata om lokala viner och jag bad henne att plocka fram några guldkorn. Efter en stund sa hon - "Vill du veta vilket som är det bästa schweiziska vinet?" Hallå! Sover Dolly Parton på rygg? Klart att jag vill veta. Valentine ledde in mig i finvinrummet (ja, det finns ett sådant i mataffären) och pekade på en flaska. "Det här, det är riktigt riktigt bra."

Vinet Valentine plockade fram heter Electus och går loss på 150 CHF. Samma producent gör även ett vitt vin, Eclat, för 75 CHF. När någon säger att det är de bästa vinet från Schweiz så blir jag såklart nyfiken. Väl tillbaka i huset var jag tvungen att söka information om vinet. Det visade sig att det kommer från Valais. Jag älskar Valais. Jag mailade direkt producenten för att se om jag möjligtvis kunde få komma på besök. Jag ville ju så gärna få reda på mer om detta mystiska vin. Jag fick svar ganska direkt: - Kan du komma i morgon?

Jag såg framför mig någon liten gammal källare i dalen vid Rhônefloden som rinner igenom Valais. Ett litet vineri med extremt liten produktion. Jag hade läst att de har en riktigt bra restaurang i ett litet gammalt slott, Le Castel d'Uvrier. Så fel man kan ha. Istället hamnade vi hos den största producenten i Schweiz: Provins.

Provins är ett kooperativ beläget i Sion, Valais. Kooperativet är den största producenten i Schweiz och vinifierar druvor från runt 3400 vinodlare och 840 hektar runtom i Valais men även från odlingar kring Genevésjön. I vineriet tar man hand om 22 olika druvsorter med allt från de lokala druvsorterna Petite Arvine, Diolinoir, Humagne Rouge, Cornalin och Heida (Savagnin) till Merlot, Pinot Noir och Gamay. Här arbetar 5 vinmakare tillsammans där varje individ har huvudansvaret för olika märken. Luc Sermier är högsta chefen och han som har huvudansvaret för produktionen. Jag träffade Johanna Dayer som visade runt mig. Johanna pluggar till Master of Wine men är också en av vinmakarna. Hennes projekt är finvinerna från Valais Mundi.

Johanna guidade runt mig i vineriet och lät mig testa en hel del ur sortimentet. Provins producerar runt 10 miljoner flaskor om året under flera olika märken. Ett av mina favoritviner var Maître de Chas Réserve Marsanne 2013. Härligt rondör och har börjat mogna till sig lite.  Ska bli spännande att se var detta vin befinner sig om ett par år. Under namnet Les Titans gör Luc Sermier några viner där faten får ligga ett par månader i en damm på 2000 meter höjd över havet. Alltså högt upp i bergen. Ända sättet att ta sig dit är att gå med stighudar upp på skidor. Luc skidar upp klockan fyra på morgonen för att titta till faten. Jag var tvungen att köpa en flaska av Les Titans Défi Blanc (Pinot Gris och Muscat) av ren nyfikenhet. Den vilar till sig i Schweiz nu så att jag inte kommer åt den.

Jag har varit runt hos ett gäng olika producenter nu. Vinerier av olika storlekar. Pyttesmå hål i väggen med bara några fat till jätteproduktioner. Provins fick mig ändå att häpna. Det är stort. Och jag imponeras över kvalitén de lyckas skapa. Wow. Schweizarna kan. 

Jag vill upptäcka vinets värld genom vinmässor

Det har inte undgått dig vid det här laget att jag älskar att resa, va? Känns som att det är det enda jag har tjatat om. Men så är det också genom resor och upplevelser som vi lär oss. Lär oss om livet, dryckens värld och oss själva. Upplevelser är så mycket viktigare än saker och ting. Ett sätt att upptäcka är genom vinmässor.  

Jag ska vara helt ärlig om en sak: jag hatar att läsa. Eller nu ska jag inte vara så dramatisk. Jag uppskattar en fängslande roman, även om jag endast har hunnit med att läsa en enda senaste året. Jag har dock extremt svårt för att läsa mig till kunskap. Faktaböcker är sällan underhållande att läsa. Jag är en praktiker ut i fingertopparna. Jag har en mängd vinböcker hemma, men få har jag lyckats tagit mig igenom. Jag vet inte om problemet är att texten är för svår, eller om det är att jag helt enkelt har svårt att sitta still och koncentrera mig. Kanske är det en kombination.

Hur lär jag mig om vin? Genom att uppleva. Jag är praktiskt lagd och behöver få känna jordmånen i mina händer för att förstå den. Smaka vinet direkt från fatet för att förstå vad det gör. Gå uppför de branta backarna längs med Moselfloden för att ta till mig hur jobbigt det måste vara att skörda druvorna som växer där. Jag behöver resa för att förstå. För att resa krävs tid och pengar. Tompa har tvingats spendera en hel del semestrar på en massa olika vinerier runtom i Europa. Vinrankor växer allt som oftast på väldigt vackra platser så jag tror att han är ganska nöjd ändå.

Okej, så ett sätt att resa och lära sig mer om dryckens värld är att besöka vinmässor. En mycket bra sådan är The Real Wine Fair i London som jag besökte i maj tillsammans med min vän Texas. Vi drog till London över ett mycket intensivt dygn. Nästa gång denna mässa hålls är 2019.

Det bästa vinevent jag har upplevt hittills är Fiesta de la Floracion som vinmakarna Dani Landi och Fernando Garcia bjöd in till förra våren i Sierra de Gredos, Spanien. Vi fick besöka vingårdar, äta på en riktigt bra krog inne i Madrid, testa mängder med viner och dansa till grym musik. Se min video för att få en liten smakbit:

https://youtu.be/mapyftJkSkQ

I juni var jag i Portugal på MUST - Fermenting Ideas tillsammans med några av vinvärldens tyngsta namn. Som enda svensk på plats var jag ordentligt nervös men det släppte snabbt när hjärnan fick arbeta hårt för att hänga med under alla olika föreläsningar som hölls. Jag ska göra allt jag kan för att kunna åka på samma event nästa år. Hur var MUST? Se avslutningsvideon från dagarna i Portugal här:

https://youtu.be/RWr5ttyul0A

Nu har jag fått nys om en hel del olika event som jag absolut vill besöka. Allra helst redan nästa år. Samma helg som jag kom till Toronto så var det International Cool Climate Chardonnay Celebration i Niagara. Nästa år skulle jag alltså kunna kombinera ett besök hos Eira med en helg i Niagara för att testa en massa Chardonnays i en härlig miljö. Helgen efter var det International Pinot Noir Celebration i Oregon. Det krockade ju dock med Krug Festival så det blir ett tufft val inför nästa år. Men, om man ändå är i väst så får man inte missa en av världens största vinevent för oss sommelierer: Texsom Sommelier Conference.

Det kan bli ett riktigt tufft schema för kommande året om jag får min vilja igenom. (Eller snarare, lyckas få ihop budgeten.) Mitt drömscenario är följande:

• Budapest med Texas i höst för spa och ett besök i Tokaj
• En helg i Piemonte under tryffelsäsongen (här snackar vi drömscenario!)
• Geneve i november för deras stora dryckesauktion
• Kan det bli en repris av Fiesta de la Floracion i vår måntro?
• MUST - Fermenting Ideas i Portugal i juni
• Cool Chardonnay, juli
• Internatonal Pinot Noir Celebration, juli
• Texsom i augusti!

Två andra resmål som står allra högst upp på min lista är Sydafrika och Nya Zeeland. Jag ansökte nyss om ett stipendium för att kunna delta i ett event i det sistnämnda landet. Jag håller alla tummar och tår för att drömmen ska gå i upplevelse. Men med ansökande från hela Europa känns det ganska så hopplöst...

Nu fick jag precis lite panik. Tänk om de byter plats på mässorna nästa år? Då blir de svårt att kombinera i en och samma resa. Hmm. Hur ska jag nu bära mig åt? Någon som har en privatjet att låna ut?

Förresten, bandet i videon från Fiesta de la Floracion. Kan någon, snälla, se till att de kommer till Sverige? Schyssta då! De heter MFC Chicken och får vemsomhelst att dansa loss.

Ta vara på dina bär, gör shrub!

Har du en massa frukt och bär i trädgården som du inte vet hur du ska ta till vara på? En enkel lösning om du är trött på att sylta, safta och göra marmelad är att göra en av mina favoritdrycker: shrub.  

Enkelt beskrivet är det frukt eller bär som fått legat till sig i socker och vinäger under en vecka i kylen. Det är en gammal metod där man konserverar frukt och bär. Resultatet är en syrlig saft. Jag gillar att blanda ut med bubbelvatten för den mousserande effekten. Eller ha som en extra smaksättare i drinken.

Du behöver:

2 delar frukt eller bär 1 del socker 1 del valfri vinäger (jag gillar sherryvinäger och hallonvinäger)

1. Lägg bären i en glasburk med tillhörande lock. Tillsätt sockret och mosa med en träslev. Blanda ordentligt så att sockret börjar lösas upp. Låt stå i kylskåp i ett dygn tills sockret har smält.

2. Tillsätt vinäger och rör om. Förslut burken igen och låt stå i kylen i 5–7 dagar.

3. Sila bort frukten, häll upp i flaska och förvara i kylen.

4. Serveras med kolsyrat vatten, tonic eller som smaksättare i en drink.

Skål!

Tillfällen då vi helst dricker Billecart

Champagne. Jag försöker komma på något tillfälle när jag inte vill dricka champagne. Tänk dig ett väl kylt glas med dessa magiska bubblor. Hur härligt är det inte?  

Igår gifte sig Texas, en av mina närmsta vänner. Vi träffades för ungefär sju år sedan när vi tillsammans jobbade på Primewine Bar som då låg på Östermalmstorg. Man skulle kunna säga att vinbaren var ett slags showroom för Primewines produkter. Ett sätt att visa upp det bättre sortimentet i deras portfölj. Jag kan inte förneka att många viner har etsat sig fast i hjärnan på mig sedan min tid på vinbaren. Det var ändå där jag bestämde mig för att plugga till sommelier. Gästerna krävde kunskap, och jag törstade efter att få lära mig mer.

Producenter som bland annat Diebolt-Vallois, Henriot, Reyneke, Gobelsburg och så självklart Billecart-Salmon. De har alla en speciell plats i mitt hjärta. Vi serverade hela Billecarts sortiment på glas. På glas! Tänk dig att kunna slinka in på en vinbar och beställa ett glas av Billecart-Salmon Cuvée Nicholas Francois. Magiskt, eller hur?

Texas ja. Det var hennes dag igår. Jag och Texas har ett alldeles extra speciellt förhållande med Billecart-Salmon. Nu är det bådas bröllopsbubbel. Jag och Tompa skålade och fick njuta av Billecart hela dagen lång på vårt bröllop. Och så fick även Texas och Anders. Jag väntar på att få se bröllopsfotot när Texas sådär härligt klunkar i sig Cuvée Nicolas Francois direkt från flaskan. Som sig bör. Enligt Antoine Billecart är årgång 2002 lika bra som -96. Så det är bara att klunka på. Tusan, jag kanske måste beställa några flaskor?

Fick du också ett otroligt behov av att beställa några flaskor av detta bubbel? Finns i beställningssortimentet med nummer 77846 för 1399:-. Rena fyndet.

Jag har fortfarande svårt att komma på något tillfälle när jag inte vill dricka champagne. Det skulle möjligtvis vara nu när regnet öser ner utanför fönstret. Nu vill jag dricka en kanna rykande hett te.

Hur ska vi beskriva vinet?

Jag kände att jag behövde damma av en text jag skrev för lite mer än ett år sedan. En text som för mig alltid är relevant. Varsågod:

---

Ända sedan jag började lära mig en del har jag förundrats över sättet vi beskriver ett vin. På sommelierutbildningen var det viktigt att sätta ord på hur vinet doftade och smakade. Förståeligt eftersom det vore konstigt om jag ansåg att vinet doftade smörpopcorn när det endast hade varit i kontakt med ståltank. Men i skrift kan jag tycka att det känns konstigt och faktiskt helt oväsentligt att beskriva på det sätt som vi gör. Om du läser min blogg ofta kanske du har lagt märke till att jag sällan beskriver ett vin genom ord som hallon, citron, vanilj och ceder. Varför? Min vän och gamla kollega från Frantzén, Hanna Wessman, använder sig av en så fantastisk replik när hon pratar med gäster som jag har tagit efter:

"Min mormors och din mormors hallonsylt smakar inte likadant. Hallonen har växt på olika platser och våra mormödrar har olika recept."

För mig är det att sätta ord på ett fenomen jag inte riktigt förstår. Citron smakar inte likadant för alla. Vinet smakar äpple? Okej. Menar du syrliga gröna Granny Smith, röda vinteräpplen, den mjöliga sorten eller övermogna oxiderade äpplen? Det är svårare och mer komplext än man kan tro. Och länge har jag velat skriva om ämnet, dela med mig om varför jag hellre skriver historier om producenten bakom vinet än att beskriva hur det doftar av fläder och kattpiss i en salig blandning. Druvan Sauvignon Blanc kan ibland kännas igen av en frän lukt som liknar just kattpiss. Jag gissar att ingen vill läsa det. Inte heller att vinet luktar som en svettig häst. För mig är dofterna av stall och svettig häst några av de mest fantastiska dofterna som finns. Konstigt nog är de inga dofter jag någonsin har hittat i vin. Ändå har jag hört många beskriva att äldre Bordeaux-viner doftar stalligt och just svettig häst. Jag som flitig hästtjej borde väl känna igen dofter som dessa? Ganska förståeligt att det blev diskussioner i sommelierutbildningens klassrum.

Länge har jag trott att jag var ensam om åsikten att man borde beskriva vinets struktur istället för hur det smakar. Strukturen är vad som är viktigt när man ska förklara för någon hur vinet ter sig. Är det lätt och elegant med ganska hög syra eller är det ett kraftigt vin men mycket tanniner, alltså ett strävt vin? Det är egentligen helt oviktigt om vinet smakar mogna körsbär eller svarta vinbär. Det kan vara lika tanninrikt ändå. En stram Piemontes eller en kärv Bordeaux. Båda kan de ha enorma tanniner. Om en person inte uppskattar ett strävt vin är dessa båda några viner att undvika. En lättare och mer elegant Bourgogne är kanske att föredra. Men den här Bourgognen kanske har liknande doftupplevelser som Piemontesen, med vissa undantag. Krångligt? Ja. Åtminstone om man måste använda sig av smaker. För mig är det viktigt om ett vin har hög eller låg syra, en brännande alkohol eller om det är superlätt. Det är också detta som är relevant när jag ska rekommendera vin till gästerna på krogen.

Jamie Goode verkar hålla med mig. Kanske är jag inte helt ute och cyklar? Han skriver:

"I don’t think my tasting notes are absolutely the worst of all. But I still dislike them, for several reasons."

Jag är värdelös på att skriva provningsnoteringar. Sitter jag på en provning så antecknar jag all information som sägs om vinet. Sedan kanske jag bara gör en stjärna eller skriver JA TACK om jag gillar vinet och ett streck om det är ointressant. Jag har för svårt att koncentrera mig för att skriva en massa. Jag vill dofta, smaka, uppleva. Sedan minns jag vinet väl om det var en positiv upplevelse. För mig är det nästan irrelevant att skriva överhuvudtaget om något jag inte tyckte om. Varför tipsa om en dålig låt eller film du bör undvika? Lyft fram det positiva, strunta i det negativa. Ungefär som jag anser att man lika gärna kan låta bli att skriva en dålig recension av en krog. Men en negativ recension anses underhållande och visst gillar folk att såga. Speciellt recensenter. Tur att jag inte är recensent. Jag är alldeles för snäll.

Väldigt ofta får jag frågan från någon gäst om jag kan beskriva hur vinet doftar och smakar. Jag svarar alltid likadant, precis som Hanna svarar, att min svärmors och din mormors hallonsylt inte smakar likadant. Att vi inte känner samma dofter. Men jag beskriver gärna hur vinet ter sig i munnen. Om det är kraftigt, elegant, strävt, har hög syra eller mycket fruktsötma. Det räcker oftast för gästen när den ska välja ett vin att njuta utav under kvällen.

Du som läser: Hur vill du att vi beskriver vinet? 

Borta bra men hemma bäst, eller?

Att få vara borta, på bortaplan. Jag älskar att resa, det är bland det bästa jag vet. Uppleva nya platser, kulturer, människor. Oavsett om det är med sällskap eller på egen hand. Jag har inga som helst problem att resa ensam, men visst sägs det att delad glädje är dubbel glädje.  

Jag önskar ofta att jag hade ett jobb som kunde utföras varsomhelst i världen, på resande fot. Visst är det skönt att ha ett jobb att gå till, kollegor att hänga med och uppgifter att utföra. Men om jag kunde jobba från en strand ena dagen, en storstad i väst nästa dag och på en alptopp den tredje så skulle jag vara hemma. Nöjd med livet. Jag älskar att vara borta.

I söndags kom jag hem från Kanada (dock inte min resväska, den kom någon dag senare) och sedan dess har jag varit helt slut. Jetlagg har jag nog aldrig tidigare upplevt riktigt. Varken från USA eller Bali har det varit såhär knasigt. Jag sov ett par timmar direkt när jag kom hem och sedan sov jag nästintill hela måndagen. Jag är alltid en nattuggla, men här verkade inte min sömn finna några gränser. Likaså bra att passa på, snart kallar jobbet på riktigt även om jag har smugit igång med det administrativa.

Jag längtar redan efter nästa resa och hoppas att jag kan lyckas styra ihop en weekend någonstans innan Dubai på höstlovet. Men fram tills dess får man njuta av souvenirer från bättre platser. Ikväll lagar jag mat med lönnsirap från Kanada. Det blir rotfrukter rostade i ugnen tillsammans med rosmarin och lönnsirap, rostas (kött) och pepparrotskräm. Kanske poppar vi en flarra rödpang från vinkylen också. Det är ju ändå fortfarande nästan semester.

Skål på er.

Varje resa börjar med ett glas Krug

Knappt har jag kommit hem till Sverige efter att ha varit på semester i Schweiz och Kanada innan jag längtar efter nästa äventyr. Resor betyder nämligen att man får dricka något gott oavsett tid på dygnet. Det är sen gammalt att man tar en öl på flygplatsen. Men jag har en egen tradition. Jag och resten av alla dryckesintresserade som reser från Arlanda. Blev inte livet ganska så mycket bättre när Pontus in the Air öppnade på Arlanda? Där erbjuds champagnen Krug på glas. Så. Jädra. Bra.  

När jag ändå sitter och drömmer om nästa resmål och det där glaset Krug på Arlanda så måste jag bara nämna ett av resmålen jag så gärna skulle vilja uppleva: Krug Festival - Into The Wild. Ja, du läste rätt. Champagnehuset Krug anordnade i år den första festivalen i champagnehusets anda. Nästa år vill jag så gärna vara på plats i England. Förra året körde de på eventet Krug Island så jag får helt enkelt hålla tummarna att det blir någon slags upprepning.

Biljetterna kostade cirka 4000:- och i priset ingick mat samt dryck. Troligtvis och med stor förhoppning, mycket Krug. Tänk om man hade fått vara på plats...

Flyger du från Arlanda snart? Missa inte att starta resan på allra bästa möjliga vis: sippandes på ett glas Krug medan du tittar ut över startbanan på flygplanen som är på väg ut i den stora vida världen.

Isvin som inte liknar något annat hos Royal DeMaria

Okej, om jag hör orden Kanada och vin i samma mening så är isvin och Vidal det första jag får upp i huvudet. Det var liksom det enda man fick lära sig om Kanada under sommelierutbildningen. Här använder man sig av hybriddruvan Vidal och producerar bara isvin. Punkt.  

Dags att lära om med andra ord.

Men innan vi ser bortom isvinerna så måste jag presenterar en producent som gör viner som inte liknar något annat jag smakat tidigare. Låt mig introducera dig för Joseph DeMaria och hans viner under namnet Royal DeMaria.

Vineriet Royal DeMaria ligger i Beamsville Bench, Niagara Peninsula. Många vinerier häromkring har vackra ståtliga byggnader, men här får vinerna tala istället för huset. Helt rätt.

Joseph DeMaria gjorde sitt första vin 1998, utan någon som helst tidigare erfarenhet, av 5000 liters överskottsjuice från druvan Vidal. Någonstans under processen gick det ordentligt snett men Joseph lät det inte stoppa honom utan fortsatte att arbeta med sitt vin. Han lyckades rädda misstaget och hittade istället en unik teknik som ingen har fått reda på. Han har alltså ett hemligt tillvägagångsätt. Jag försökte luska ur honom hans käraste hemlighet, tyvärr utan lycka. Det första vinet han gjorde blev något man aldrig testat tidigare. Vinet vann 5 internationella priser. Tekniken han använde sig av under tillverkningen av det första vinet är den samma som han fortfarande använder idag.

Royal DeMaria är den enda producent som helt och hållet specialiserar sig på isvin. Man tillverkar ingenting annat än isvin. Produktionen är liten, man fokuserar på kvalitet framför kvantitet. Det experimenteras med alla olika druvsorter. Joseph har gjort isvin på upp till 25 olika sorters druvor, både gröna och blå druvor. Han har också sålt ett världens dyraste isvin: Royal DeMaria 2000 Chardonnay Winter Harvest för den lilla summan 250.000 CAD. Som hittat!

Så vad är det som gör hans viner så otroligt speciella? Jag fick testa mig igenom vinerna ovan: Riesling, Gewürzt, Vidal, Pinot Blanc, Pinot Gris, Cabernet Franc och Cabernet Sauvignon. Samtliga viner har en fantastiskt härlig friskhet och en bra syra som isviner ofta har. Smakerna av honung och aprikos finns där, men så har de en helt annan komplexitet än vad jag är van vid. Det är som att vinerna har en tredje dimension. Här finns nämligen en nötighet som man hittar i Madeira och Portvin. Syran och lite av den krämiga texturen från isvinet tillsammans med nötiga smakerna är verkligen full pott. Wow! sa både Eira och jag. Min favorit? Jag älskade vinet gjort på Cabernet Franc. Har aldrig testat isvin gjort på blå druvor tidigare. Detta görs utan skalkontakt efter pressningen som görs under 1,5 timme. Färgen är alldeles gyllene. Mmmm, gott.

Har du inte koll på vad isvin är? Druvorna till isvin skördas och pressas i frusna. Vanligtvis innebär det -7 grader eller kallare. Druvjuicen fryser och blir väldigt koncentrerad och vinerna är ofta ganska så dyra. Så istället för söta viner gjorda på druvor med ädelröta, som i Sauternes, gör man alltså viner av frysta druvor och skördar i januari.

Niagara och dess vinområden

Du vet när du har en bild i huvudet på hur en plats ska se ut? Niagarafallen är en sådan plats för mig. Av någon helt oförstådd anledning trodde jag att fallen låg någonstans mitt ute i skogen. En vandringsled som tog dig dit genom en ordentlig dagstur. Visst kommer jag ihåg Bruce Almighty och hans tur på Maid of the Mist. Men ändå trodde jag att platsen skulle vara romantiskt undangömd och lite mer svåråtkomlig. Så fel man kan ha, va?  

Niagarafallen, en plats där oändligt många gifter sig varje år. Och visst är fallen magiska och trollbinder dig direkt när du ser dem. Men du kan nog ana min förvåning när jag såg att det byggts upp enorma turistattraktioner runtomkring och hotell innehållande restauranger med utsikt över fallen. En helt turiststad. Såklart, USA ligger ju bara på andra sidan floden. Hur kunde jag tro något annat? Men fallen. Det hästskoformade på den kanadensiska sidan får en nästan att tappa andan. Världen är bra jäkla häftig ändå.

I närheten av fallen ligger Niagara-on-the-Lake och Niagara Escarpment. Här kör du förbi vineri på vineri. Vinodlingar varvat med fruktodlingar. Persikor, aprikoser, körsbär och vindruvor. I skrivande stund finns det 37 vinerier bara i Niagara-on-the-Lake. Visste du förresten att Wayne Gretzky gör egna viner? Såklart han gör. Wayne Gretzky Estates Winery & Distillery. Jag skippade att besöka hans vineri. Hörde ryktas om att hans viner är ungefär lika bra som Per Gessles.

Niagara-on-the-Lake och Niagara Escarpment tillhör appellationen Niagara Peninsula som är den äldsta vinregionen i Ontario. Här finns en unik terroir med de glaciära jordarna och ett svalt klimat. Niagara Peninsula har 10 subappellationer:

• Linkoln Lakeshore
• Vinemount Ridge
• Creek Shores
• Beamsville Bench
• Twenty Mile Bench
• Short Hills Bench
• Niagara Lakeshore
• Four Mile Creek
• St. David's Bench
• Niagara River

Druvor som odlas i området är framförallt Chardonnay, Riesling, Cabernet Franc och Pinot Noir. Man hittar också en hel del Sauvignon Blanc, Pinot Gris, Gewürzt, Gamay, Cabernet Sauvignon och Merlot. Isvin verkar i princip varenda producent göra. De mousserande vinerna av traditionella metoden håller hög nivå och jag testade några Chardonnay av toppkvalitet.

Niagara-on-the-Lake är nog för övrigt en av de absolut sötaste små städer jag någonsin har sett. Väl värt ett besök om du är i Toronto.

Kanadensarna är verkligen inte att räkna bort när det kommer till vin. Önskar verkligen att vi fick se mer av deras viner i Sverige. Något annat än isvin. Apropå isvin. Jag besökte en producent som gör det häftigaste isvin jag har testat. Nyfiken? Håll ut så ska jag berätta mer...

En flight bärs i Elora

Att Kanada är ett stort land visste jag såklart tidigare. Men allt känns verkligen otroligt stort. De raka vägarna, träden, vyn. Och så har vi alla de små pittoreska ministäderna som poppar upp emellanåt. Har besökt ett par olika nu. En alldeles särskilt charmig liten pärla är Elora med en vacker flod som ringlar igenom byn.  

Häromdagen gjorde vi en snabbvisit i Elora och besökte bland annat deras eget ölbryggeri. Microbryggerier är populärt här i väst. I Elora har man sitt eget Elora Brewing Co.

Elora Brewing Co har som många andra ställen här både en gastropub och bryggeri i samma lokaler. Jag älskar tanken på att se ståltankarna där hela tillverkningsprocessen går till medan man upptäcker utbudet.

Men okej, jag måste erkänna en sak: jag tycker inte om öl. Ännu roligare blir det när varken Eira eller jag är särkilt förtjusta i den där drycken gjord på humle, jäst och vatten. Vår nyfikenhet tog dock över för en stund vilket gjorde att vi beställde in en flight med bärs för att testa. Kanske, kanske kunde jag uppskatta öl denna gång?

De gör riktigt bra öl här i Elora. En av dem hade jag kunnat få i mig en pint av. Elora Borealis Citra Pale Ale. Ska jag dricka bärs så föredrar jag en med Citra Hops, eller helt enkelt en Sour Ale. Beska och bitterhet är inte min grej riktigt. Jag gillar friskhet och fräschör.

Nåja, vi gav öldrickandet en chans. För dig som gillar bärs så är Kanada tipp-topp.

Har du inte vägarna förbi Elora eller Kanada? På Systembolaget kan du faktiskt hitta lite kanadensisk öl.

Testa Equinoxe du Printemps från Brasserie Dieu du Ciel. (Nr 11558.) Kan säkert vara spännande om du tycker om bärs mer än vad jag och Eira gör.

Hej Kanada!

I fredags landade jag i Kanada för första gången. Har sett fram emot att få komma hit i tre år nu, ända sedan min vän Eira tog sitt pick och pack för att flytta över Atlanten till kärleken. Eira var min brudtärna på bröllopet och jag har inte träffat henne sedan dess. Du kan nog ana hur jag har längtat efter denna resa.  

Min tripp över till landsbygden utanför Toronto handlar bara om att få hänga med Eira och hennes familj, inklusive många hästar. Men dryckesnörd som jag är kan jag inte låta bli att utforska vad Kanada har att erbjuda. Igår tittade vi in på LCBO som är motsvarigheten till Systembolaget här. Jag valde ut en flaska att dricka till middagen. Grillad biff stod på menyn med zucchini, skogschampinjoner och stekt svartkål. Av ren nyfikenhet valde jag ut en Gamay från Château de Charmes i Niagara. Denna Gamay blev alltså det första kanadensiska vinet jag testat, förutom isvin från kultproducenten Inniskillin.

Château de Charmes har gjort vin i sju generationer i Niagara-on-the-Lake, Ontario. Jag diggar druvan Gamay och så även detta vin. Lättdrucket, bra syra och smak av röda körsbär. Mums.

Nu ska jag upptäcka Muskoka. Tjing!

Från vit Merlot till isvin

Det är helt otroligt vad 16 dagar bara flyger iväg. Nu alldeles strax hoppar vi in i bilen mot Genevés flygplats. Dags att lämna landet som gör vit Merlot. I morgon flyger jag istället till andra sidan Atlanten för att besöka isvinets hemland.  

Jag var helt slut som artist innan jag fick gå på min efterlängtade semester. Första veckan här nere behövde kropp och själ återställas från en tuff vår. Känns som jag haft tusen bollar i luften, vilket jag älskar, men ibland måste man hinna ikapp sig själv också. Semester. Oj vad jag behövde semester. Nu börjar jag känna mig som människa igen.

Vi har hunnit med massor under våra 16 dagar: marknaden i Divonne, kika på klockor i Genevé, shoppat mängder med vin, turer i fräsiga bilar, producentbesök i Sion, ambassadbesök i Bern, en dag i Verbier, ätit grädde från Gruyère tills det sprutat ur öronen, testat oss igenom de lokala vinerna... Och så oändligt med skönt poolhäng!

Ja, och så köpte jag mig ett par nya skidor mitt i sommaren. En bra deal är svår att låta bli. De står förresten kvar i butiken i Verbier. Attans, det innebär att jag måste åka tillbaka i vinter.

Har köpt på mig lite udda viner som får ligga kvar här i källaren och vila upp sig. Bland annat en låda vit Merlot från Ticino som jag är så nyfiken på att jag nästan spricker. Det är roligt med schweizarna att de gör lite som de vill när det kommer till vinmakningen. En vit Merlot. Det hade jag aldrig hört talas om tidigare. Först trodde jag att det är någon konstig grön klon eller korsning av druvan Merlot som de skapat själva. Men vinet är alltså helt enkelt tillverkat så att musten inte har någon skalkontakt, utan en snabb pressning. Som när man gör mousserande vin av Pinot Noir.

Apropå Pinot Noir. Fick även smaka en vit Pinot Noir från Valais i mataffären som var alldeles magiskt god. En vit Pinot Noir som fått spendera tid på ekfat. Spännande och riktigt gott. Två flaskor fick följa med till vinkällaren. Jag gillar experimenterandet med druvorna. Vit Merlot och vit Pinot Noir. Fantastiskt.

Jaha, då var det strax dags att lämna paradiset på jorden. Schweiz, mitt andra hem. Som jag älskar detta land. Och grädde från Gruyère.

På semester? Testa lokala viner!

Är du på semester i en vinproducerande region? Då vet du säkert att du måste testa deras lokala viner. Men vissa platser kanske man inte tänker på att de faktiskt producerar vin. Schweiz är ett ganska bra exempel på ett sådant land. Det finns en hel del schweizare som knappt själva är medvetna om att de gör vin.   

När jag började arbeta i Schweiz för snart 10 år sedan tänkte jag inte alls på att de gjorde vin. Det var först när en kollega till mig på Pub Mont Fort, Dan från Nya Zeeland, sa när vi satt på tåget in mot Martigny: "jag har åkt det här tåget hur många gånger som helst men idag är första gången jag ser att det växer vinrankor längs med bergssluttningarna". Och det var först då det riktigt slog mig också.

Om man åker tåg eller bil från Genevé mot Valais så kan man se att det odlas vin i princip hela vägen. Allra mest och häftigast odlas det kring Montreux. Självklart är det precis som på andra platser att kvalitén varierar. Det finns toppar och dalar, guldkorn och vardagsviner. I Valais görs de bästa vinerna med oändligt många olika sorters terroir.

Varför är det så viktigt att testa lokala viner? Många små producenter är svåra att få tag på, även i vårt land med Systembolaget som ska kunna ta hem allt åt oss. Sedan är det ofta platsen och tillfället som gör hur du upplever viner. Hur många har inte njutit av ett kallt glas rosé nere på Franska Rivieran, köpt med samma vin hem, och hemma känns det ganska så trist att dricka? Okej, inte jag. Men säkert många andra.

Bara att handla vin utomlands har en helt annan charm. Det känns mer civiliserat att plocka ner en flaska vin (eller 20) i kundvagnen samtidigt som man handlar mat. Tänk vad enkelt det blir att planera middagen om man får provsmaka vinet redan i butiken. Risken är också stor att du stöter på druvsorter du aldrig har hört talas om. I Valais finns exempelvis druvan Petite Arvine som nästintill bara växer där tillsammans med ett gäng andra lokala sorter.

Tillsammans med Stella har jag shoppat loss under semestern. Jag har en regel att jag bara får handla viner från Schweiz när jag är här. Alltså har jag fyllt upp med nästan 30 st nya flaskor främst från Valais under dessa två veckor.

Så är du på semester på en plats där de gör vin? Fråga efter lokala viner och allra helst även lokala druvsorter att få testa. Det är alltid roligare att gynna de mindre hantverkarna.

På fredag åker jag till Toronto. Förutom Ice wine har jag aldrig testat kanadensiskt vin. Det här blir spännande...

Foie gras till lunch och middag

Vi har varit lyxigt bortskämda med lunch och middag hemma vid poolen nästan varje dag här på vår semester i Schweiz. Med utsikt över Genevésjön och Mont Blanc känns det nästintill oslagbart.  

Häromdagen tog vi modet till oss och promenerade 10 minuter ner till den lokala lilla restaurangen i byn. Tompa har varit nyfiken och tjatat länge om att få gå dit. Så det var dags att vidga vyerna lite utanför poolen.

Sallad, det låte inte direkt som det roligaste som finns. Ändå finns det få saker som känns så fräscha att äta varma sommardagar. Nu menar jag såklart inte sallatsbladen, utan en sallad. En riktigt härligt matig sallad.

Vi beställde in varsin sallad, Tompa och jag, nere på den lokala lilla krogen. En lunchsallad. Schweizarna är duktiga på att göra goda matiga sallader. Vi valde en sallad med foie gras. Jag vet att det är en produkt som man borde undvika, men det är ju så nedrans gott. Fungerar både till förrätt, varmrätt och dessert.

Förrätt: Ät som det är tillsammans med champagne i glaset. Varmrätt: Tournedos Rossini, och så lite tryffel på det. Mmmm vad gott. Det vattnas i munnen bara jag tänker på det. En mogen Barolo i glaset till det, eller en silkig Bourgogne. Så ja. Sitter som en smäck.  Dessert: Som det är men nu med Sauternes i glaset. Vips så blev det dessert! Enkelt va?

Jag måste erkänna att salladen vi åt till lunch, med foie gras, var nog den godaste sallad jag någonsin har ätit. Sagolikt gott!

Samma kväll, efter vår lunchsallad, åt vi foie gras till middag efter vårt producentbesök i Sion. Men då var det minsann ingen nyttig sallad till. Foie gras och bröd, det mättar, jag lovar.

Hur viktig är alkoholhalten?

Jag har aldrig riktigt funderat över den procentuella alkoholhalten i vinerna jag dricker eller serverar. Det som betyder något för mig är om vinet är balanserat. Om vinet är i balans ska ingen komponent sticka ut, varken alkoholen, tanninerna eller syran. Om vinet är välgjort så tänker man inte på någon av delarna, drycken slinker ner i strupen utan något som helst motstånd.  

Men så nu under våren när jag har hållit i ett gäng vinprovningar upptäckte jag att det var en viktig del som jag inte hade sneglat på innan jag stod där inför gänget jag pratade om vin med. "Vad är alkoholhalten i detta vin?" - Eeeh, vänta jag ska titta på flaskan...

Jag är så van vid att knappt titta på alkoholen på flaskorna, för det har ingen som helst betydelse för mig. Är vinet gott så är det gott. Vinet kan vara välbalanserat och snyggt gjort oavsett om det har 10% alkohol eller 15% alkohol. Enda gångerna jag letar efter alkoholhalten på flaskorna är när alkoholen verkligen känns av. När man får en brinnande känsla i gommen eller att vinet känns spretigt.

När jag nu börjat reflektera lite över procenten i vinerna så måste jag ändå erkänna att vinerna jag dricker och köper oftast ligger runt 12-13,5%. Jag föredrar oftast viner från lite svala distrikt. Kallare klimat ger lägre alkohol. I ett varmare klimat mognar druvorna snabbare och får en högre sockerhalt vilket såklart allt som oftast leder till högre alkohol.

Jag befinner mig på semester i Schweiz och har köpt på mig en hel del lokala viner. Vi har varit duktiga på att fylla upp vinkällaren här nere. Men det är också första gången jag har tittat på alkoholhalten innan flaskorna har fått åka med till källaren. Ingen flaska över 14% har fått följa med. Varför? Jo, för att här har vi kommit fram till att man kan dricka många fler flaskor till middagen om de är av lite lägre alkoholhalt. Och man mår ganska mycket bättre dagen efter.

Hur viktig är egentligen alkoholhalten i vinerna? För mig är det egentligen ganska oväsentligt. Jag står fast vid att ett gott vin är ett gott vin, oavsett vad det är för %. Men alkoholbomberna till viner är oftast inte särskilt angenäma att dricka.

Sedan finns även folkslaget som letar efter mest % för pengarna på Systembolaget, men de bryr sig garanterat bara om effekten...

En Lady som gav ett riktigt wow

Ett av de första vinerna som jag verkligen kommer ihåg introducerades för mig innan mitt intresse slog till ordentligt är Château Miravals rosé Pink Floyd.  

Det borde ha varit runt 2008 hemma hos mammas kusin i Schweiz nere i hennes vinkällare. Hon tog fram några flaskor och berättade om ett stort slott nere i Provence dit hon åkt för att köpa några lådor av deras prisbelönta rosé döpt efter bandet Pink Floyd. Det gav en så romantisk bild av det här med vin.

Domänen är belägen i byn Correns, Frankrikes första ekologiskt odlande by. Den täcker hela 600 hektar mark på en höjd av 350 meter över havet. Höjden ger vinraknorna varma härliga sommardagar och svala nätter. 1970 köptes gården av jazzpianisten Jacques Loussier som förvandlade det hela till en inspelningsstudio, Le Studio de Miraval. Här har flertalet kända musiker spelat in musik, bland annat Pink Floyd, Sting, Sade och The Cranberries. Därav namnvalet till gårdens rosé.

Från 1993 ägdes gården av amerikanen Tom Bove som både moderniserade vinmakningen samt byggde ett spa, två gym och en inomhuspool. Tom gjorde fyra viner under sin tid. Två vita, ett rosé och ett rött. Det ena vita, som jag minns var helt fantastiskt gott med en härlig blandning av citrus och honung, döptes till Lady Jane efter hans första fru Jane som omkom i en tragisk flygolycka i september 1998. Det röda vinet Natushka var döpt efter Nathalie som blev Toms andra fru ett par år senare.

Brad Pitt och Angelina Jolie har haft Miraval som sin sommarbostad sedan 2008. De började med att hyra in sig innan de fick köpa upp gården. I augusti 2014 gifte de sig i gårdens kapell. Förra året lade de ut slottet till försäljning. Tänk om man haft typ 60 miljoner dollar på fickan?

Min absolut första WOW-upplevelse av ett vitt vin var just Chateau Miraval Lady Jane. Minns inte vilken årgång flaskan hade, sådant var inte så viktigt just då.  Jag och Tompa hade beställt hem ett gäng flaskor genom privatimport av både Lady Jane, Pink Floyd och Natushka. Tyvärr dracks de upp ganska så fort så jag har inga kvar hemma i vinkylen. Det här är ju nästan 10 år sedan när jag inte visste bättre.

Måste erkänna att jag föredrar Miravals viner som de var före Jolie-Pitts tid på slottet. Vem kan motstå en Lady som fantastiska Jane?

Håller tummarna hårt att jag får vara med när någon av magnumflaskorna ovan öppnas av släktingen. Tills dess klappar jag på flaskorna varje gång jag är i Schweiz...

Laxrosa skimmer perfekt i sommar

Precis som en murrig röd Bordeaux gör sig fantastisk bra en vinterkväll framför brasan, så är det något med de ljusa rosévinerna från Provence som gör att de passar alldeles utmärkt vid poolen eller sommarens skojigheter. Sommar och laxrosa roséviner går liksom hand i hand.  

De allra bästa rosévinerna kommer (enligt mig) från Österrike, Sancerre i Loire och givetvis Provence. Sedan finns det såklart några uppstickare från andra platser också, som Jolie-Laide från Kalifornien. Jag kan inte skriva om rosa viner utan att nämna Scott Schults magiska viner från Sebastopol.

Ett vin som jag konstigt nog inte hade testat förrän nu i helgen var Sacha Lichines Whispering Angel. Ett vin som sägs ha satt de laxrosa vinerna på kartan ordentligt på andra sidan Atlanten. Lichines vin står för 20% av den årliga försäljningen av rosé från Provence i USA och Whispering Angel går även under namnet "Hampton's Water".

Sacha köpte Chateau d'Esclans precis utanför La Motte år 2006 efter att ett par år tidigare ha lämnat pappans egendom i Margaux. Hans mål var att göra viner som kunde tävla mot de största producenterna, som Domaine d'Ott. Till sin hjälp tog han Patrick Léon, tidigare vinmakare hos Mouton Rotshild. Med hans änglavin gjort på Grenache, Rolle och Cinsault som försiktigt skördas för hand verkar det som att han har lyckats. Det är gott. Mycket gott. Dricks väl kylt gärna flytandes runt på en badring i poolen.

Svalkande laxrosa badringsviner värda att testa i sommar:

Chateau d'Esclans Whispering Angel 2016 nr 99692 169:-

Chateau Miraval Rosé 2016 nr 99714 169:- Domaene Gobelsburg Rosé 2016 nr 90185 199:- (magnumflaska)

Minuty Prestige Rosé 2016 nr 79353 145:-

Cuvée Madame Selectiones des Demoiselles 2016 nr 2203 99:-

En bättre hippa

Min vän Texas ska gifta sig. Det är så coolt. Och alldeles perfekt, för då kunde jag få vara med och arrangera en möhippa. Som jag har längtat efter att få fixa en dag bara för henne.  

Det viktigaste för mig var att ordna en dag där Alex fick stå helt i centrum, umgås med sina vänner och absolut inte bli bortgjord. Jag gillar inte alls det här när man ska skämma ut personen. Den blivande bruden ska hyllas, uppvaktas, skämmas bort. Inte behöva springa runt och sälja pussar på stan. Nej, usch.

Jag tänker ju givetvis inte avslöja hur hela dagen såg ut, men två aktiviteter vi gjorde som jag varmt kan rekommendera var att få leka vinmakare ute hos Högberga Vinfabrik på Lidingö, samt bastu och bad ute på Bosön.

I augusti får jag gå på bröllop. Tjoho!

Tack till Lively Wines och Aesop för att ni hjälpte mig att fixa en grym dag.

Traditioner är till för att hållas

Jag tvivlar på att min kärlek till Schweiz har undgått någon. Det är så mycket med landet jag älskar. Bergen, naturen, klimatet, vägarna, tågen som alltid är i tid, ostarna, vinerna. Visst älskar jag att åka hit på skidsemester, men sommaren är också helt magisk. För det är varmt, alldeles lagom varmt för att man ska vilja svalka sig i poolen flertalet gånger under dagen.  

Förutom att jag har gjort mina tre vintersäsonger i skidmeckat Verbier så har jag ju även familj bosatt strax utanför Genevé. Det gör ju livet lite enklare när man vill semestra i ett ganska så dyrt land. För nej, det är inte särskilt billigt att vistas här.

Ännu en sak jag älskar med Schweiz. Vi har en tradition som vi inte lyckats bryta: när Tompa och jag kommer ner så inleder vi första middagen med champagne och gåslever. En av första gångerna Tompa träffade Stella så hade hon plockat fram 1kg gåslever på juldagen. Större delen av släkten var samlad. Hur det gick med gåslevern? Ja, Tompa mumsade i sig mer än hälften själv tills det sprutade gåslever ut genom öronen. Med andra ord, Stella är väl medveten om att han fullkomligt älskar gåslever. Något annat vi har svårt att hålla fingrarna borta från? Champagne. Enligt mig är champagne och gåslever en fulländad kombo.

Så häromdagen när det var dags för middag var vi såklart tvungna att upprätthålla vår fantastiska tradition. Gåslevern var inhandlad och Hans plockade fram ett bättre bubbel från källaren. Comtes de Champagne BdB 2005 var det som poppades. Det är prestigebubblet från Champagnejätten Taittinger. Enligt många är det en av de bästa dryckerna som finns att köpa. Och jag är beredd att hålla med. På Systemebolaget kan man idag få tag på årgång 2006 i beställningssortimentet som lanserades  den 2:a november 2015. Gjort på 100% Chardonnay från Grand Cru-byarna Cramant, Avize, Oger, Le Mesnil och Chouilly. 1988 började man experimentera med en liten mängd nya ekfat i Comtes de Champagne.

Comtes de Champagne är WOW på riktigt.

Bubblor värda att lägga pengar på:

Taittinger Comtes de Champagne BdB 2006, nr 75978 1350:- Diebolt-Vallois Fleur de Passion 2007, nr 91157 694:- Billecart-Salmon Cuvée Nicholas Francois 2002, nr 77846 1399:- Krug Grande Cuvée, nr 7494 1529:- R & L Legras Saint-Vincent 2008, nr 91152 684:-

PS: Glöm inte att bubblor, eller ja allt vin för den delen, smakar bättre ur stora flaskformat. Och traditioner är till för att hållas. Skål från Suisse!

PET-etiska funderingar från poolen

Nyheten om att första vinet på 1,5-liters PET-flaska kommer ut på svenska marknaden når mig mycket passande just nu när jag är i Schweiz på semester hos Stella, kvinnan som tidigt i livet lärde mig om vinets magiska värld.  

Här finns en lagom uppfylld vinkällare och nära till flertalet vindistrikt. Ett av mina semesteruppdrag är att fylla upp lite fler hyllor i källaren. Stella lärde mig redan från början att dricka kvalitét framför kvantitet. Att dricka boxvin har aldrig någonsin varit ett alternativ för mig. Att leta efter så kallade boxvinsdödare är ett uppdrag jag mer än gärna tar på mig.

Igår kväll vid middagsbordet var jag tvungen att ta upp diskussionen om vin i PET-flaskor. Jag hade ju ändå duktiga konsumenter till bords. Några personer som verkligen uppskattar vin, men också är öppna för att det kan dyka upp situationer då glasflaskor kan vara otympligt. Vad tycker vi egentligen om vin i PET-flaskor? Uttrycket "petetiskt" skapades, så det säger väl mycket om hur samtalet gick. Låt mig utveckla.

För mig är vin ett hantverk. Något som ska ge njutning. Lyxa till vardagen eller göra livet till en fest. Vin är både en måltidsdryck och till för att skåla med. Jag vill att det ska kännas som något extra att poppa upp en flaska vin. Nu minsann ska vi unna oss. Det finns tillfällen när vin är en given komponent på bordet, men det finns också tillfällen då vin helt enkelt inte passar sig. Detta är en av anledningarna till att jag fokuserar mycket på nollprocentiga alternativ. Även om jag inte har alkohol i glaset så vill jag även dricka något spännande.

Jag tänker ska vi öppna en flaska vin? och ser det härliga scenariot framför mig där man varsamt väljer ut vilken flaska som ska drickas, tar fram vinöppnaren, skär bort foliet och börjar skruva ner i korken för att sedan höra det fantastiska ljudet av korken som poppar upp ur flaskan.

Och sedan försöker jag leva mig in i scenario nummer två där jag plockar fram vinet i plastflaskan, skruvar upp korken lika enkelt som att jag skulle öppna en flaska mineralvatten. Så var det klart. Det romantiska ögonblicket där man undersöker om korken är hel och ren är som bortblåst. Det poppande ljudet. Allt.

Vi var rörande överens om att vin i PET-flaskor är petetiskt. Ingenting som någonsin kommer att plockas fram vid våra middagar. Det enda tillfälle vi tänkte att det vore lämpligt var om man ska ut och vandra i bergen med tung packning. Då känns det onödigt tungt att bära runt på glasflaskor. Men å andra sidan, måste man verkligen dricka vin när man är ute och vandrar? Om man nu måste, då kan man väl hälla över sitt favoritvin i en PET-flaska om det underlättar bärandet.

Nu är jag inte särskilt insatt i miljöfrågor så jag har svårt att svara på vad som är mest miljövänligt av glasflaskor och PET-flaskor. Jag tänker mig att allra bäst vore väl att återanvända glasflaskorna?

Vinet som snart släpps i 1,5-liters PET är en blend från Sicilien gjord på druvorna Nero d'Avola, Frappato och Syrah. Det kommer att kosta strax över 100kr. 1,5 liter motsvarar en magnumflaska, alltså två standardflaskor. Priset för en standardflaska på 75cl skulle vara strax över 50kr. Behöver jag ens säga att det troligtvis inte kommer att vara av toppkvalitet? Vinet i flaskan är ekologiskt och även veganvänligt. Än har jag inte haft tillfälle att provsmaka varför jag väljer att inte nämna producenten.

Jag tror på att bra vin tillverkas i hela världen. Jag vill testa vin från alla världens hörn. Men när det kommer till hur vinet presenteras, då är jag superklassisk. Jag vill ha glasflaskor och riktig kork. Vin är för mig ett hantverk. Väldigt få hantverk säljs i PET-flaskor eller boxar. Den enda kvalitét jag hittat på box är äppelmust. Om du förresten har missat senaste tidens skriverier efter Uppdrags Granskning så går det att hitta här.

Ja, det här är alltså sådant jag funderar och filosoferar över när jag glider runt på badringen i poolen. Sa jag att det är över 30 grader varmt här i Schweiz?