Jag har aldrig varit särskilt förtjust i att skriva långa sammanfattningar utav året som var. Ändå kan jag se något hälsosamt i fenomenet. Med dagens moderniteter som bloggar och Instagram är det lätt att se tillbaka. Att läsa igenom sina egna gamla blogginlägg kan vara både nyttigt men också lite smått skrämmande. Man kan inte gömma sina egna känslor bakom bokstäverna. I varenda textrad kan man läsa precis hur magkänslan var just precis då när tangenterna smattrade ner orden som flödade i hjärnan, just precis den stunden. Så känns det ikväll.
"Vi två, vi kommer att genomföra stordåd tillsammans."
Året 2015 kan ha varit det mest händelserika år för mig hittills, både på gott och ont. Jag läste igenom min årssummering utav 2014 med ett leende. Jag minns den där känslan jag fick i bilen när jag och kock-Lina åkte runt till några leverantörer för att införskaffa ingredienser till nyårsmiddagen: "Vi två, vi kommer att genomföra stordåd tillsammans."
Precis som året innan spenderade vi även näst sista dagen 2015 med att inhandla råvaror till nyårsmiddagen. Men nu bestämde vi oss för att göra allt så enkelt som möjligt. Vi hade tagit det genialiska beslutet att spendera nästan hela årets sista dag på Sturebadet. Vi deltog i vattengympa med en instruktör från 80-talet iförd neonrosa tights. Kanske har du sett henne i TV-rutan? Det hade inte vi. Just precis, Susanne Lanefelt. Två pensionärer coachade oss för att utföra samtliga övningar korrekt medan Lotta Engberg dånade ur högtalarna. Alldeles fantastiskt. Innan vi begav oss hem för middag lyxade vi till det med varsin behandling. Kock-Lina fick massage och jag en välgörande ansiktsmask. Det här med spa, det är en riktigt bra uppfinning.
Så vad hände egentligen 2015?
Jag fick en oväntad gäst som vände upp och ner på min värld. Jag ville göra allt som stod i min makt för att upplysa världen om en okänd sjukdom. Jag satsade stort på att ge ett rejält uppsving åt det alkoholfria på finkrogen. Kock-Lina blev utnämnd till Årets Rising Star av Whiteguide, detta firade vi med en magisk helg på landet. Allt om Vin döpte mig till Stjärnsommelieren och så vips hade jag helt plötsligt en sån där blogg. Och så kom den, livets största dag. Jag blev Fru Egenäs. Eller, Lundh Egenäs, om jag får be! Ett vulkanutbrott satte stopp för den efterlängtade resan till Bali, istället såg vi 760 mil utav Europa från bilen. Helt okej det med. Jag fick också uppleva mitt livs första kräftskiva och min vän Sofia vann Lily Bollinger Award. Väl tillbaka från semestern tog det inte många veckor innan min kropp och själ sa ifrån. "Anna Daniella Paula Lundh Egenäs, nu är det stopp. Vi klarar inte mer." Jag hade råkat ut för utmattningssyndromet, gått in i väggen. Jag sjukskrevs i 10 veckor. Det kan vara något av det nyttigaste som hänt mig.
Att våga visa sig svag är att vara stark.
Beslutet att skriva om stressen här i bloggen vägdes fram och tillbaka i flera dagar. Jag bollade tanken med vänner och även redaktionen. Nackdelen att blotta sig? Folk tror att man är svag. Det kanske kan bli svårare att få jobb i framtiden om de får reda på att jag har gått in i väggen? Det är kanske inte så bra att skriva om sitt privatliv såhär på nätet där det aldrig går att sudda ut? Varför jag valde att dela med mig utav händelsen? Jag ville visa att det kan hända vemsomhelst, att krogbranschen kan vara riktigt tuff med sina långa dagar och nätter. Jag ville prata om ett tabubelagt ämne. Om jag kunde hjälpa bara en enda person genom att skriva om det så skulle jag lyckas. Vilken respons jag fick? Jag har inte fått ett enda negativt ord om blogginlägget. Däremot har flertalet kända profiler inom branschen hört av sig och sagt att de gått igenom precis samma krasch. Personer jag aldrig någonsin skulle ha gissat mig till. Om jag ser dessa personer som svaga? Aldrig någonsin. Att våga visa sig svag är att vara stark.
Hösten har varit dimmig. Mina 10 veckor som sjukskriven tillbringades mest i stallet. Den mest rogivande platsen i världen för min själ. Jag är tacksam till tusen som har en fantastisk familj i min närhet vars ponnyer jag får hjälpa till med. Ljuset i tunneln såg jag när jag visste vilken riktning jag skulle gå i efter mitt beslut att jag inte kunde fortsätta på Frantzén om jag skulle hitta tillbaka till mig själv. Med gänget på Agrikultur kan jag få ha ett liv utöver jobbet. Men att få tillbringa tiden på jobbet med fantastiskt vackra människor är ett stort plus i kanten samt ger tillvaron guld och gröna skogar. Det kommer ta lång tid att hitta tillbaka helt och hållet. Ska jag vara ärlig så vill jag aldrig bli den jag var. Jag har lärt mig att uppskatta livet mer. Njuta till fullo utav ledig tid. Lärt mig att det är helt okej att välja soffliggande en ledig dag om det är vad kropp och knopp behöver. Hjärnan och mina fingrar känns mer kreativa och jag längtar till min arbetsplats.
En klyschig sak är säker: det är vid motgång man märker vilka som är ens riktiga vänner. Utan er hade jag grävt ner mig i en grop långt ute i en skog någonstans. Tack för att ni är ni. Tack för att ni höll mig ovanför ytan.
2016, kom an bara, jag är redo!
Restaurangbesök jag minns utan inbördes ordning: Piazza Duomo ***, Fäviken, Etxebarri*, Mathias Dahlgren **, kinesen i Biarritz.
Årets vinupplevelse: Mouton Rothschild 1988 hemma i köket preppande inför nyår tillsammans med Tompa och kock-Lina.
En egoboost: när min första gästkrönika blev publicerad i Allt om Vin.
Ps. Ser du den svarta lilla ikonen till höger under informationen om mig? Om du klickar på den kan du nu följa bloggen och få information när jag skriver. Enkelt va?!
